Publicerad 04 april 2014 Av I Recensioner Med 1956 Visningar

Martin Creed på Hayward Gallery

Martin Creed at Hayward Gallery, London. Photo by Linda Nylind. 26/1/2014.I denna den första retrospektiva utställning med Martin Creed riskerar de som är över två meter långa att får huvudena avslagna direkt när de passerat entrédörren av Creeds verk nr 1092, en enorm snurrande järnbalk som bär upp en neontext där det står ”Mothers”. Till vänster om ingångsdörren hänger på lagom höjd verk nr 158, en inramat papper med texten ”något till vänster, direkt efter du kommit in, inte för högt eller för lågt.” Några meter längre in på samma vägg verk nr 299, ett foto på konstnären själv med ett stort leende. Leende personer är ett tema som sedan också återkommer i en rad andra verk i utställningen. Strax intill den leende konstnären, en glasmonter med verk nr 293, ett A4 ark i hopskrynklat till en pappersboll.

I nästa sal möter vi bland mycket annat verk nr 129, en dör som öppnar och stänger sig. Verk nr 944, ett antal teckningar där han fyllt var och ett av papperna i en färg med olika färgpennor. Verk nr 916 kartonger staplade på hög efter storlek så de utgör en pyramid. Denna symmetriska pyramidform upprepar Creed i både ett stort antal skulpturer och målningar. Verk nr 494, två TV-apparater där vi ser två åtta minuter långa filmer, tagna från samma plats men vid två olika tillfällen av när en färja anländer och senare åter lägger ut. Verk nr 494, en högtalare varifrån det kommer pruttljud som någon gör med munnen. Verk nr 845, en neontext med ordet THINGS. När man sedan kommer in i galleriets tredje sal möts man av Creeds mest kända verk nr 227, det verk han fick sig tilldelad Turnerpriset år 2001, ett verk som består av att belysningen slås av och på i utställningsrummet.

Längst in i denna sal täcks hela väggen av verk nr 1000 bestående av 1000 broccolitryck, alla individuella i form och färg. När man sedan kommer upp i den övre salen möts man av verk nr 79, en bit häftmassa rullad till en boll och sedan upptryckt på väggen. Verk nr 1826, toarullar uppstaplade i en pyramidform. Verk nr 960, kaktusar uppställda efter höjdordning. Verk nr 200, ett rum där hälften av dess volym är uppfyllt av ballonger. Detta verk är besökarna också välkomna att gå in i och när man kommit in gäller det att åter försöka hitta utgången. Ute på galleriets terrasser finner vi bl.a. verk nr 1029, en film där vi ser en penis resa sig upp och ner i erektion och verk nr 1686, en Ford Focus (den vanligaste bilmodellen i Storbritannien) som en gång i minuten startar upp, tutar till, samtidigt som bilradion slås på, alla dörrar, bagage och motorhuv öppnar sig och vindrutetorkarna går igång. I sista rummet i galleriet som man passera på väg ut visas klipp från några av Creeds filmer så som verk nr 547, en man som kräks och verk nr 660, en kvinna som sitter på huk och bajsar på golvet i ett vitt rum. (Creed har liknat konstgalleriet med en toalett – ett rum med vita väggar, som är till för sådant som människor producerar.)

creed2Detta är en utställning som inte tillför något nytt till världen eller, som det sägs i verk nr 143, ”hela världen + verket = hela världen”. Det går inte heller plocka ur någon logisk tolkning av verken. Utställningen blir därför också helt oavhängig av all form av förmedling. Ändå vill jag påstå att detta är den mest politiska, den effektivast pedagogiska, mest socialt engagerade och reflekterande utställningen jag sett på länge i sitt anarkistiska perspektiv. Creeds konst visar att det finns något som är större än konsten i sig, större än orden och större än konsten som rationell intention. Hans konst ger inga svar, den får mig däremot lycklig och sätter mig som betraktare i ett tomrum.  Ett ”intet” som står i kontrast till det som är, till mitt medvetande, mitt kunnande, till allt jag lärt mig och till allt jag aldrig kommer att begripa. Det är beckettsk absurd obestämd tomhet, ett ögonblick där ännu inget är avgjort. Likt Beckett visar också Creed en totala tilltro till åskådaren, då makten att skapa budskap och mening överlämnas till oss betraktare.

Det är en spännande paradox att en av vår tids mest anarkistiska konstnärer visas just på Hayward Gallery, ett av Europas största privata konsthallar och ett av de mest publiktillvända. Samtidigt som Creed är svårbegriplig i sin totala tomhet för alla dem som har som ambition att begripa konsten, är hans konst lättillgänglig med sin absurda humor. Men det är också just här som utställningen delvis brister, den kunde bråkat lite mer med det sammanhang den ingår i. Martin Creed vägra kalla sig konstnär trots att det han skapar är totalt beroende av konstsammanhanget. En motsägelse som provocerar. En vacker motståndshandling mot konstnärsrollen och konstvärlden som dock inte ställs på sin spätts här, trots att han annars är kompromisslös i sin nonsenspostition.

Det artist talk han höll i samband med utställningen innehöll ungefär lika lite konkret om verken som själva utställningen. Underhållningsvärdet var desto större.  Närmast allt han berättade om sina verk slutar i att han inte kunnat ta beslut och en strävan mot en sanning, vilket också gör att hans berättelse om verken blir lika tomt öppnen som verken i sig. Att han till exempel staplar kartonger i storleksordning är ett sätt att ordna galenskapen i världen, för att galenskapen skrämmer honom, men på det sättet får han bättre överblick av den. Mitt i hans exakta med oklara berättelse om sitt konstnärskap kom det ur honom en intressant definition av konstbegreppet. En definition som både ger en bra belysning av Creeds konstnärskap, men som också är intressant i förhållande till hur konstvärlden fungerar och borde fungera. Creed menade att det är själva användandet av tinget som gör tinget till konst. Definitionen påminner mycket om det idag gängse tillämpade institutionella konstbegreppet då båda är cirkulära, men utan det institutionella konstbegreppets auktoritetstilltro eller att låtsas som att det skulle kunna finnas en objektiv förklaring om vad som är konst. En av de absolut sista frågorna som kom från publiken under Creeds artist talk  var ”Martin Creed, what’s the point of it?” Creeds svar kom efter en lång tankepaus ”bra fråga … jag vet inte”. Lycklig går jag hem nynnande för mig själv på Creeds verk nr 194, en sångtext: “Nothing, Nothing, Nothing, Nothing, Nothing, Nothing, Nothing…”

Adress: Southbank Centre, Belvedere Road, London
Utställningen pågår under perioden 29/1 – 27/4

Per Brunskog (text), Hayward Gallery (foto)

Frilansande konstskribent och kurator. Huvudsak väljer jag att skriva om konst som nollställer mig, få mig att skåda det yttre omfånget av mitt förnuft. Den första text jag någonsin fick publicerad var här i Konsten.net 2005, sedan dess har det blivit en lång rad texter som skildrat olika företeelse inom den internationella konstvärlden, både för Konsten.net och för andra forum. Hemsida: www.perbrunskog.info

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.