<

Publicerad 25 mars 2015 Av I Recensioner Med 2990 Visningar

Markus Schinwald på Magasin III

Den påverkar mer än man kan föreställa sig, entrén till Markus Schinwalds utställning på Magasin III. Man kryper genom en gammal garderob in i utställningslokalen. Och befinner sig sedan i en märklig utställning som en aning rubbar verklighetsuppfattningen genom hela besöket. I det första rummet hänger restaurerade och omarbetade litografier av 1800-talets borgerskap försedda med något konstnären kallar “proteser”. Med hår, mystiska tygpaket, felsydda kläder, mumiebandage, trosor, tandställningar som påminner om tortyrredskap, smycken, päls, masker etcetera vanställs människorna på porträtten så att man upplever sig ha hamnat i en galen vuxenversion av Underlandet. Till och med Stanley Kubricks A Clockwork Orange dyker upp i minnet. De som befolkar Schinwalds värld är som genmanipulerade kombinationer av Dr Frankenstein, hans monster, elefantmannen, styvmödrar och Rödluvan. Inget är uppenbart gott eller ont utan glider skälmskt undan innan det kan klassificeras.

markus-schinwald-dictio-pii-2001-stillbild-frn-film.-highI rummet finns ljuslådor med rörliga antropomorfa träskulpturer, Actuator 1–6. De gnisslar ivrigt, upptagna av en evighetsrörelse. Mitt emot skulpturerna hänger ett rött draperi längs väggen med en tryckt bild av ett hav som stillsamt rör på sig likt vågor och ger utställningen känsla av en föreställning med marionettdockor, kanske på strippklubb. Tragikomiskt och intressant. Via en utdragen social, kulturell och religiös repression tycks inneboende (magiska) krafter frigöras och hitta tillbaka till ett liv, om än definierat av motstånd och förhinder.

I ett intill liggande rum visas filmen Dictio pii. En grupp män och kvinnor rör sig genom hotelliknande lokaler. De är arketyper mer än personer och fångade i samma (meningslösa) loopar som träskulpturerna. Åker hiss upp och ner, lager av damm borstas av kostymen om och om igen. En fingertopp placeras långsamt i mitten av en spegel, en dam har fastnat i en pose med ett finger pekande uppåt, en (terapi-)soffa i ett kliniskt välstädat rum, både kvinnornas och männens kläder är borgerligt välskräddade och genustypiska. Ljudet på filmen uppfattas fragmentariskt, någon hänger in kläder i en garderob medan en kvinna kastar ut kostymer ur en annan. En man sitter i ett väntrum eller vestibul. Med hjälp av sitt halsband fäster han munnen i ett grimaserande fastlåst leende.

markus-schinwald-actuator-3-2015--installationsvy.-highPå nedre plan visas installationen Stage complex. Utrymmen i väggar öppnas och stängs, saker plockas fram och läggs undan. En man kryper upp och ner i en låda i väggen. En annan krälar i trånga utrymmen och längs väggen. Nylonstrumpor och svarta skor samt äldre porträtt av burgna män för tankarna till fetischism och förstelnade livsmönster. Installationens finish är drömlikt perfekt. Som ett besök på Ikea där den ena uppenbarelsen efter den andra om hur möjligt det är att lösa alla problem med snygg och osynlig förvaring magiskt uppenbarar sig för ens inre öga. Hans konstruktioner känns märkligt magiska. Som att allt är möjligt.

Återupprepade gånger hamnar jag i ett mentalt “men, vad var det där”-tillstånd. Hur bär han sig åt för att få mig att osäkra mina försvar så? Som den österrikare Schinwald är vandrar tankarna till Freud, psykets mästare. Med rysande obehag dyker också Josef Fritzl upp i tankarna, den galne österrikaren som låste in sin dotter i en ljudisolerad källare i 24 år och fick sju barn med henne utan att omgivningen reagerade. Och österrikaren Priklopil som kidnappade skolflickan Natascha och höll henne fången i ett utrymme under garaget  i över 3000 dagar. De hemliga källarrum de levde i, som återgavs i ritningar i kvällspressen, var lika osynliga som Schinwalds gömda utrymmen. Schinwalds mystiska ihåligheter bär inte på den bottenlösa galenskap som dessa två kidnappningar företräder, men det finns något dubbelt över dem. Något förtrollat.

Genom hela utställningen finns en konflikt mellan att synas och inte synas, att gå in i garderoben och att gå ut ur den. I Schinwalds fysiska och psykiska undersökningar finns något skrämmande, en påminnelse om vår ofullständighet. Men också något komiskt och utvecklande när han demaskerar hur vi låter sociala koder och regler definiera oss. I slutändan är jag mer befriad än fångad, om än väl medveten om motståndets närvaro. Trots den drömska underland-stämningen slutar besökaren i något autentiskt och verkligt vl ute ur garderoben. Där fortsätter livet som vanligt, kampen mellan det möjliga och det omöjliga, mellan gott och ont. Vi står mellan motpolerna och kastar förtroendefulla/självmedvetna/ förskräckta/förtäckta/drömmande/längtande ögonkast åt båda håll.

Adress: Frihamnen, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 14/2 – 7/6 samt 11/9 – 13/12

Maria Johansson (text), Markus Schinwald (foto)

Bor och arbetar i Sthlm. Utbildad på Konsthögskolan i Sthlm. Har också studerat konstpedagogik och konstvetenskap. Arbetar med eget konstnärskap, konstprojekt samt texter om konst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *