Det finns konstverk som är tydliga i sin verkan. Som genast upprättar en förbindelse med betraktaren, och får oss att omedelbart börja reflektera över det vi betraktar. Det rör sig om konst vars tydliga verkan samtidigt rymmer en tvetydighet som är utvidgande, och som försvårar eller uppehåller tolkningen en aning, genom en sorts enigmatisk fascination över det som utspelar sig framför oss. Sådana verk etablerar en nyanserad visuell och intellektuell relation med betraktaren som har med tankens frihet att göra, och som egentligen aldrig kan avslutas.
Sedan finns det konstverk som är mer entydiga till sin karaktär. Dessa kan naturligtvis också vara tydliga i sin verkan, men genom att deras intention nästan omedelbart blir uppenbar tenderar de därefter att ganska snart passera in i det övertydliga. Snarare än att utveckla ett mångtydigt betraktande upplevs verken mer eller mindre som endimensionella.
När jag i ett av konsthallens utställningsrum står framför Fred Sandbacks tunna röda tråd av garn inleds en relation av den första kategorin. Garntråden är spänd med osynliga fästen och löper tätt mot väggarna och golvet. Den tecknar formen av en stor triangel som tycks beskära ett av hörnen i rummet. Trådens linjer skapar en väldig sfär, lika fysiskt påtaglig som den är immateriell. Här etableras ett alternativt utrymme, närmast en avskild behållare, samtidigt som verket innebär en koncentration av förhållandena i rummet. Efteråt kommer jag på mig själv att inte ha klivit innanför trådens kraftfält, det kändes för mycket som ett förbjudet område. Och kanske är det den egenskapen hos Sandbacks verk som närmast knyter an till utställningens tema med linjen som symbolen för en politisk gräns och markören av en konfliktfylld situation.
Sådana verk finns det gått om i utställningen, av flera internationellt namnkunniga konstnärer som Mona Hatoum, Allora & Calzadilla, Francis Alÿs och Sigalit Landau. Deras konst närmar sig på olika sätt oroshärdar och infekterade punkter runt om i världen. Här finns Allora & Calzadillas serie av fotografier föreställande avtrycken av skosulor i sanden, där skornas loggor är utbytta mot andra mer laddade budskap. Eller Landaus video med tre lekande pojkar som kastar kniv i sanden för att utvidga sina territorier. Varje nytt kast suddar ut de tidigare gränserna. En tydlig metafor för hur nyckfullt nationers gränser dras naturligtvis, men också en imponerande gestaltning som projiceras direkt på golvet. Och där själva blickriktningen ovanifrån automatiskt ger betraktaren ett slags distanserat övertag.
Alÿs dokumentation av en måleriperformance i Panama har en lågmält vardaglig ton. Lika knivskarp som humoristisk är videon där han restaurerar linjen som markerade USA:s zon vid kanalen. Och samtidigt får han med sig hela bilden av den utagerande konstnären, i en tradition från Pollock och framåt. Var för sig rör det sig om högst intressanta konstnärskap, och själva verken är egentligen också tillräckligt intressanta koncept som vrider till vår världsbild ännu några snäpp. Så varför infinner sig ändå efter ett tag en känsla av trötthet? Antagligen för att flera av verken drar åt samma håll och säger mer eller mindre samma sak. Istället för att utmana och komma med motstridiga yttranden, bekräftar de varandra och den övergripande tematiken. På ett alltför uppenbart sätt.
Det är en grundläggande problematik som finns inbyggd i grupputställningar av den här typen. För att det hela ska fungera är det nödvändigt att verken låter sig användas, att de är villiga att tas i bruk för syften som egentligen träs på dem utifrån. Och detta arbete kan konstverk utföra mer eller mindre motvilligt. Det säger sig självt att de mest samarbetsvilliga verken knappast är de mest mångbottnade. Men här finns som sagt Fred Sandbacks linjer av garn. De står pall för de flesta kuratoriella avsikter. Liksom Bruce Naumans klassiska video där han går konstigt i kontrapost, som visas i en trång korridor i utställningens början. Även Runo Lagomarsinos stora loggbok bestående av solblekta papper har ett öppet tilltal som klarar trycket. De svaga linjerna i pappren går knappt att urskilja, och bildar ett slags skuggor av snören och rep som tillkommit under en segling över Atlanten. En sorts poetisk framkallning av kolonialismens historia som talar med Sandbacks röda trådar bortom rummets gränser.
Adress: Götaplatsen
Utställningen pågår under perioden 17/10 – 11/1 2015
Magnus Bons (text), Göteborgs Konsthall (foto)
