<

Publicerad 08 mars 2017 Av I Recensioner Med 5575 Visningar

Marina Abramović på Moderna museet

Marina Abramović har intagit Moderna museet. Hela den stora utställningssalen är proppfull med hennes konst; installationer, tidiga målningar och teckningar, dokumentation från performance i form av fotografier, videos och objekt. Verken är gjorda under närmare femtio år och visas i en serie rum med olika karaktär och där stämning, ljus och takhöjd varieras – en mycket lyckad utformning. Som helhet är det en rätt omtumlande upplevelse. Intensiteten i Abramović verk är svår att stå emot. Hon söker ofta ett maximalt uttryck, där hon vill utmana betraktaren, men också sig själv.

Abramovićs genomgående intresse ligger i att överträda våra fysiska begränsningar. Hon prövar sätt att möta vår existentiella rädsla för smärta och – i förlängningen – för döden. Framför allt gäller detta naturligtvis hennes fysiskt och psykiskt krävande uthållighetsprov som Abramović har ägnat sig åt sedan tidigt 1970-tal. Hennes performance är fascinerande och uppseendeväckande, laddade med både erotik och självspäkning.

Men Abramović förmåga att producera suggestiva bilder innefattar också mer poetiskt intima situationer. På så sätt har hennes konst en imponerande spännvidd. I hennes artist´s book ”Cleaning the House” (1995) finns ett fotografi från slutet av 70-talet taget i en oas i den australienska öknen. ”Floating breakfast” föreställer några tallrikar med brödskivor, ett par träskedar och en kaffekanna som flyter på den annars obrutna vattenytan. De omgivande bergsväggarna bildar en perfekt spegelbild i vattnet – vi ser en flytande frukost.

Jag vet inte om just detta fotografi finns med i rummet med arkivskåp på utställningen. Där kan besökaren dra ut en mängd lådor som innehåller delar av konstnärens personliga bildarkiv. Bilder av ikoner, munkar och shamaner samsas med Abramović handskrivna texter, stenar och foton från andra konstnärers performance. En salig röra som på ett pedagogiskt och direkt sätt visar på hennes inspirationskällor.

I rummet intill finns liknande bilder. Vi ser hur Abramović håller i en skål fylld till bredden med mjölk, hur hon andas under ett täcke av bladguld eller hur hon sover i det fria under ett jättelikt träd i Brasilien. Uttrycket är rofyllt, serent, andligt. Abramović kan utan tvekan skapa visuella one-liners, men här riskerar det bli lite för snyggt förpackat. Mer utsida än innehåll.

Abramovićs konst är, och har alltid varit, beroende av hennes egen kraftfulla persona. Och det är på gott och ont. I utställningen kan den naturligtvis endast upplevas indirekt. Bäst fungerar det i rummet som visar Abramovićs samarbeten med performancekonstnären och partnern Ulay. Under drygt tio år genomför de en rad banbrytande performance runt om i världen. De lever och verkar i ett symbiotiskt förhållande som provocerar tvåsamhetens frihet och begränsningar.

I ett försök att kringgå behovet av konstnärens närvaro återskapas några av Abramovićs performance i utställningen. En metod som hon själv använt sig av när hon återuppfört andra konstnärers verk. En metod för att dessa specifika performance inte ska falla i glömska. Tyvärr funkar det inte särskilt bra. Visserligen blir jag (illa) berörd av att se en ung kvinna frenetisk kamma sitt hår och upprepa: ”Art must be beautiful. Artist must be beautiful!” Men det blir faktiskt ganska fånigt att titta på när någon sitter och skrubbar ett lortigt skelett. Verket tycks inte handla om att tvaga människoben, det handlar om att se Abramović göra det.

Själv försöker hon i sina senaste installationer träda tillbaka till förmån för att skapa en publik erfarenhet av gemenskap och sammanhang. Jag antar att hon upplever att det finns ett sådant behov idag. Och både i London för några år sedan, och häromveckan på Skeppsholmen, köade man i timtal för att ta del av den speciella situation som Abramović skapat. Även om hennes egen roll här är nedtonad, undrar jag hur många som skulle kommit om hon själv inte hade deltagit i installationen?

För Abramović har det alltid handlat om att komma bortom kroppen, att nå nivåer av existensen som vi vanligen inte upplever. Hennes konst har utan tvivel en utpräglat andlig dimension, och hon har länge intresserat sig för olika naturfolks sätt att uppfatta och betvinga verkligheten. Under den pågående Tempo dokumentärfestivalen visades Abramović film ”The Space in Between” om hennes möten med olika brasilianska andliga ledare och deras riter. På ett ganska oreflekterat sätt ser vi hur Abramović storögt låter sig utsättas för deras behandlingar, den ena märkligare än den andra.

I utställningen får besökaren nöja sig med hennes olika så kallade ”Transitory Objects” som Abramović uppmanar oss att använda som verktyg för våra egna ”inre resor”. Här finns några klumpiga skor gjorda av ametister, och bänkar och stolar klädda med kristaller som platser för meditation. Det är inte bland dessa föremål indränkta i new age-estetik som avsaknaden av Abramović närvaro är som starkast.

Magnus Bons

Foto: Courtesy of the Marina Abramović Archives/Moderna museet, Skeppsholmen. Utställningen pågår 18 februari – 21 maj 2017

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *