Publicerad 16 november 2018 Av I Recensioner Med 804 Visningar

Marakatt-Labba och Colbengtson hos Helle Knudsen

Tomas Colbengtson, Krackelerad historia

Historien som ett öppet sår, längtan efter att få berätta, att delta utan att upplösas i andras föreställningar och att överhuvudtaget få ha en kultur. Det är några av de aspekter som tas upp i utställningen Gryning / Luejie / Iđit guovssu på Galleri Helle Knudsen i Stockholm där Britta Marakatt-Labba och Tomas Colbengtson i skilda uttryck arbetar kring sitt gemensamma samiska ursprung och dess plats i historieskrivningen. Hantverket som handling, handlingen som hantverk. Som ett mörkt stråk löper genom utställningen frågan om hur mycket minoriteters röster får höras och ändå tolereras av majoriteten.

Med startpunkt i sin uppväxtplats kring Tärnaby gör Tomas Colbengtson nedslag i Rasbiologiska Institutets arkiv, och utgår från bilder av samer som han vrider och synar i dubbelexponerade kollage i screentryck på aluminiumplåt. Det är märkbart hur bilderna testas igen och igen genom olika översättningssteg i ett sökande som betraktaren lätt dras med i. Det finns varken slutpunkt eller tydliga svar men vi ges ledtrådar i ibland krassa titlar som ”Rasbiologisk bild” och ”Krackelerad historia”.

Tomas Colbengtson, Docka

Kollagen är skickligt gjorda och utspelar sig ofta i en hård definitiv snittyta, men i ett antal verk har han använt sig av blästrat glas där han låter mötet vara öppet och figurerna sväva framför bilden. De är både vägvisare och offer, som om de lyfts ut på glaset för att släppas fria eller för att suddas bort av betraktarens blick. En av de mer direkt berörande bilderna är ”Dockan” där två små flickor med en docka dubbelexponerats med ett stort kraftigt pixlat ansikte, som ett slukhål eller ett lagringsmoln för digital arkivering.

Marakatt-Labba rör sig i sitt broderi fritt mellan olika tidsåldrar och över både faktiska och fiktiva skeenden. Sagans narrativ är här en lika stor del av livet som det som anses vara reell historia. Det är bilder där varje stygn tycks motiverat av ett berättande där den samiska verkligheten är ett normaltillstånd, vilket i sig tyvärr fortfarande är utmanande.

Britta Marakatt-Labba, Under oss

Marakatt-Labba har ställt ut flitigt de senaste åren, just nu i Stockholm samtidigt på Moderna museet och Bonniers Konsthall, och gjorde ett starkt avtryck på Documenta 14 i Kassel 2017 när hon deltog med sitt 24 meter långa broderi ”Historia”. De nygjorda broderierna som hon visar här är i mindre format, och läsningen till viss del öppnare än i andra verk där berättandets politiska laddning finns mer tydligt närvarande i bildrummet.

I verk med titlar som ”Under oss”, ”Skuggorna” och ”På väg” är det påtagligt att bilderna befinner sig i mellanrum och brytpunkter, innan, efter eller på andra sidan händelsen, på platser att färdas över, stanna på, andas vid. Det tycks som en beskrivning av vardagen snarare än symboliska skeenden, men det finns också ett molande drag av väntan på något stort i natten. Längst in i gallerirummet hänger så den explosiva ”Gryning” där harmonin i de andra broderierna rubbas och bildytan klyvs av ett eldgult sken.

Främlingskapet finns i bådas arbeten, men också anspråken att själva få vara huvudpersoner.

Den fransk-bulgariske teoretikern Julia Kristeva beskriver hur den som anses främmande på ett psykologiskt plan samtidigt väcker anstöt och fascination. Det avvikande hotar genom sin blotta existens alltid att komma för nära. Reaktionen inför ”den andre” blir då att oskadliggöra dess hotfulla potential; genom ett assimilerande, exotiserande eller undanträngande som i samtliga fall utplånar främlingens identitet till förmån för kollektivets norm.

Britta Marakatt-Labba, Gryning

Den egentliga lösningen är såklart att inse att ”främlingen” mest existerar hos en själv. För att undvika att fastna i andras definitioner är det avgörande att själv äga ett språk och sin berättelse, att hävda sig som en ”förste”, och det är just vad Marakatt-Labba och Colbengtson åstadkommer. De båda konstnärskapen kompletterar varandra fint och ritar tillsammans upp en spricka i bilden av historien som något fast och entydigt. Den är snarare en organisk materia att ta makt över, här genom ett skickligt berättande i sömmar och plåt.

Kristoffer Grip

Foto: Galleri Helle Knudsen, Stora Gungans väg 11. Utställningen pågår 27 oktober – 2 december 2018

Kristoffer Grip är konstnär med intresse för den konstnärliga praktikens material och metoder samt dess förhållande till historiska och filosofiska skeenden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.