<

Publicerad 13 september 2016 Av I Recensioner Med 7520 Visningar

Mamma Andersson och Tal R på Magnus Karlsson

Tal R

Tal R

Det är svårt att inte drabbas av viss skepsis när man närmar sig en supergrupp. Inte för att, säg, Traveling Wilburys medlemmar saknar kvaliteter, utan för att briljans kan nå en kritisk massa där det ena överskuggar det andra på bekostnad av resultatet. Crosby, Stills, Nash & Young – eller för den delen Kicki, Bettan och Lotta – kan vara hur bra som helst, men på något plan blir det som når mottagaren en kamp om utrymme mer än ett korsbefruktande samarbete. Eller ännu värre – en känsla av att alla inblandade bara lutar sig tillbaka och njuter av den självbelåtet lysande aura som tidigare prestationer lämnat efter sig och helt glömmer bort att leverera.

Det är förstås en smula sökt att lyfta över ett begrepp från populärmusiken till konstvärlden, där samlingsutställningar på etablerade scener alltid kan beskrivas som supergrupper. Men det intima mötet mellan Karin Mamma Andersson och Danmarks superstjärna Tal R har ändå en air av samma spektakulära kvalitet som musiker fösta samman under rubriken supergrupp brukar ha. Dels för att det gemensamma mötet ”Svanesang” har resulterat i två parallella utställningar, en på Galleri Magnus Karlsson och en på Galleri Bo Bjerggaard i Köpenhamn, och sägs bygga på en målinriktad korrespondens mellan konstnärerna. Dels för att både Mamma Andersson och Tal R innehar en, åtminstone på den nordiska scenen, närmast osannolik position av jublande kritik, kommersiell framgång och internationell etablering.

Karin Mamma Andersson

Karin Mamma Andersson

Men det är förstås inte bara glansen som har parat ihop Tal R och Karin Mamma Andersson. De har tillräckligt mycket gemensamt, och tillräckligt mycket som drar dem åt olika håll, för att incitamentet ska vara intressant. De delar kanske framförallt ett oproblematiskt förhållande till måleriets tunga och långa tradition. Till skillnad från många andra målande konstnärer präglas varken Mamma Anderssons eller Tal R:s uttryck av en kamp med de bilder som finns under bilden, och det skänker dem bägge en avslappnad känsla av frihet som också betraktaren kan erfara framför deras respektive verk. Det som skiljer dem åt är tempot. Där Tal R är snabb och gärna artikulerar sig hastigt på gränsen till slarvigt för att komma vidare från en position till en annan är Mamma Andersson långsam och omsorgsfull, och formulerar tydligt intellektuella utsagor.

Karin Mamma Andersson

Karin Mamma Andersson

Det blir faktiskt ett ohejdat nöje att stiga in i den pågående dialogen i ”Svanesang”. Och det är verkligen en dialog. Korrespondensen har till stor del bestått av impulsgivande bilder, och det är fascinerande att glida mellan Mamma Anderssons dröjande “Svandamm” till Tal R:s stiliserade “Svanar om natten” och se hur respektive temperament behandlar motivet. Skelett, ensamma, möjligen brustna människogestalter, och medeltida skulpturer hör till motiven i en helhet som tillåter sig att vara både romantisk och återhållsamt dekadent. Supergruppens medlemmar – det är klart att de förblir en supergrupp – följer varandra tätt men avviker tillräckligt för att få rum med sitt eget visuella sound, som om de vore jazzmusiker som improviserade fram solon kring bestämda figurer men ändå inte urartade i hopplös tävlan mot varandra. Där Mamma Andersson alltid samplar husguden Pierre Bonnard hugger den snäppet hetsigare Tal R loss stycken av ärkemodernisten Matisse som han klär i mer samtida och populärkulturella referenser.

Tal R

Tal R

Konstnärerna utgår inte bara från samma material, utan också från varandra. Så kan Tal R ta intryck av ett av Mamma Anderssons påbörjade verk, snarare än från den impulsgivande bilden. I sin version av Mamma Anderssons ”Jag”, ett sittande skelett mot en mjukt rosa bakgrund, infogar Tal R, i sin svartvita version av vanitasmotivet, en hand som ska vara Mamma Anderssons. Denna aktiva växelverkan, som kanske blir som tydligast i de teckningar som visas i Köpenhamn (som jag bara sett i digitalt format), ger också helheten en nästan rörande kvalitet som säger något om ensamheten i målarens uråldriga hantverk.

“Svanesang” är kanske inte en höjdpunkt för någon av de inblandade, men inte heller motsatsen. Och vad mera är – utställningen känns som ett genuint och underhållande möte som inte alldeles osannolikt lär få någon typ av uppföljning i framtiden.

Sebastian Johans

Foto: Galleri Magnus Karlsson, Fredsgatan 12. Utställningen pågår 30 augusti – 23 oktober 2016

Parallellt pågår “Svanesang” på Galleri Bo Bjerggaard i Köpenhamn (24/8 – 22/10 2016)

Frilansande konst- och litteraturkritiker. Gav 2014 ut boken Puss & dra åt helvete!, om åtta finländska konstnärskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *