Publicerad 11 maj 2018 Av I Recensioner Med 3042 Visningar

Malmö konsthögskolas årsutställning 2018

Maxime Hourani

Det viskar och prasslar, flimrar och doftar. Malmö konsthögskolas årsutställning aktiverar alla sinnen från entréplan till vindsnock. Där böljar Jonna Häggs hav av aluminiumfolie över golvet, medan metalliska insekter drabbar samman i den digitala animationens glänsande crescendo. Tvärs över gården, i den gamla gymnastikhall som kallas annexet, har Maxime Hourani nyss trätt sin bärbara installation över mina axlar. Inuti vad som påminner om en medeltida huvudbonad slungas jag med virtual reality-teknik in i en suggestiv urban dystopi. Intresset för digital teknologi och mötet mellan det materiella och immateriella, det fiktiva och autentiska återkommer hos klasskamraten Nils Ekman. I en serie läckra men vagt obehagliga animationer, 3D-skulpturer och fotografier utforskar han ett kanske inte alltför avlägset futuristiskt tillstånd där gränsen mellan det designade och medicinska, det biologiska och artificiella, löses upp i fetischartade produkter – eller ska vi säga organismer – med drag av prototyp och protes. 

De tar alla tre masterexamen i år, som sista avgångskull att lämna den praktfulla tegelbyggnaden på Föreningsgatan. Uppförd som folkskola 1898, hade den tjänat ut sitt syfte då Malmö konsthögskola grundades och fick flytta in i de specialanpassade lokalerna 1995. Nu är en epok till ända, när staden åter förvandlar huset till grundskola. Efter sommaren flyttar konsthögskolan in i de gamla båghallarna i närliggande Sorgenfri, där ett sextiotal ateljéer, fem verkstäder och fem projektrum väntar. I Mazettihuset vid Möllevången placeras bland annat administration och skolans två gallerier. Lösningen är tänkt som tillfällig. Om fem år planeras ett gemensamt kulturcampus stå klart, som förutom konsthögskolan ska rymma stadens musikhögskola och teaterhögskola.

Erik Uddén

Desto större anledning att en sista gång njuta av de kollisioner och harmonier som uppstår när framtidens konstnärer aktiverar den vackra sekelskiftesarkitekturen. Som vanligt visar samtliga elever verk i sina ateljéer, men utställningen sprider sig också genom korridorer och prång. I den magnifika centrala trapphallen fascinerar förstaårseleven Erik Uddén med monumentala målningar av landskap höljda i dunkel och mystik. Parallellt har andraårseleven Mathias Höglund fyllt ett av de större projektrummen med variationer på Vincent van Goghs teckning “The Reaper”, medan masterstudenter som Elisabeth Östin och Daniel Fleur redan hunnit göra starkt intryck med sitt måleri i gallerisammanhang. Trots att måleriet länge haft en självklar plats i huset, har den teoretiska etikett som tidigt fästes vid Malmö konsthögskola länge häftat kvar. Och visst görs här många intellektuellt stringenta verk, inte minst av studenterna vid masterprogrammet Critical and Pedagogical Studies, där bland andra David Torstensson med utgångspunkt i förorten Skogås presenterar en intrikat och mångbottnad skrift.   

Ellinor Lager

Vid sidan av måleriet har intresset för skulptur i både traditionell och experimentell bemärkelse blivit märkbart starkare under senare år. Tidigare i våras imponerades jag Ellinor Lagers masterutställning, som hon nu visar delar av i kombination med nya verk. I hennes arbete strålar teori och praktik samman, där den franska filosofen Hélène Cixous tankar om den frigörande feminina skriften tolkas som kropp, tecken och text i sinnrikt träffsäkra skulpturer av textil, marmor, porslin och metall. Samtidigt tar Gabriel Karlsson, som håller till i femte våningens vindsateljéer, utgångspunkt i de egna måtten när han i en fint sammanhållen svit skulpturer rör sig mellan kropp, materia och struktur.

Jean-François Krebs

Men det går också utmärkt att som Julie Sophie Koldby skapa sin egen imaginära sekt och kultplats i den förtrollande totalinstallationen “The order of Mimosa”. Eller som franske masterstudenten Jean-François Krebs arbeta med body art, på ett sätt som får associationerna att löpa till föregångare som Andres Serrano eller Gina Pane. I en serie fängslande performance/videoverk använder han kroppens vätskor – blod, svett och mjölk – när han kortsluter det sköna och kväljande, smärta och njutning. Likväl utgör iranska Samaneh Roghani (allra överst) ett undantag när hon i ett par starka installationer om flykten, våldet och rädslan lyfter blicken mot omvärlden och går i närkamp med en oroande, konfliktfylld samtid.

På tidigare årsutställningar har det hänt att jag stångats mot känslan av en ängslig måttfullhet, där förstaårselevernas löftesrikt spretiga och generösa uttryck gradvis tyckts ha tämjts och putsats bort. Så är inte längre fallet. Nu återstår att hoppas att flytten till nya lokaler inte stjälper – som inledningsvis befarades – utan stärker utbildningens kvalitet och dynamik.

Carolina Söderholm

Foto: Jean-François Krebs och Carolina Söderholm. Utställningen visas på Malmö konsthögskola, Föreningsgatan 42, Malmö, 10 – 20 maj 2018

Carolina Söderholm är konstvetare, kulturjournalist och kritiker verksam i Malmö.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *