Publicerad 26 oktober 2014 Av I Recensioner Med 21074 Visningar

Måleriperspektiv i Oslo

I Oslo finns just nu goda möjligheter att fördjupa sig i såväl utsökt modernistiskt måleri som en palett av samtida uttryck i mediet. Och en chans att fråga sig hur mycket som egentligen skiljer de till synes tidsbundna uttrycken från varandra?

JA_Gay_650px

Josef Albers

På Henie-Onstad Kunstsenter strax utanför Oslo kan man se den abstrakte mästaren Josef Albers målningar i en tät utställning. Konsthallen öppnade 1968 och både den specialritade byggnaden och möblerna är intakta sedan dess, vilket gör besöket till en sorts resa bakåt i tiden. Om inramningen möjligen känns en aning åldrad gäller det inte för Albers konst. Tvärtom bär målningarna från 1950- och 60-talen på en fortsatt uttryckskraft i färgen, som om de just målats. I två öppna rum visas ett mindre men representativt urval av Albers karaktäristiska målningar Homage to the Square, med sina ikoniska kvadratiska former inskrivna i varandra. En svit av röda variationer pulserar, medan några svarta målningar bygger upp rumsligheter enbart genom linjernas tjocklek.

Intressant nog är även Albers skisser till målningarna utställda, där han noggrant antecknat färgblandningar och måttförhållanden. Som för att låta någon annan återupprepa dem. Till utställningen hör en välgjord katalog där konstnärer verksamma idag, som Dag Erik Elgin och Dough Ashford, skriver om sitt förhållande till Albers. Deras olika infallsvinklar för elegant in Albers verk i samtiden.

An Appetite for Painting, en stor samlingsutställning med just samtida måleri, pågår på Nasjonalmuseet – Museet for samtidskunst, med verk av både nordiska och internationella konstnärer. Och urvalet är en av behållningarna med utställningen, även om varje enskilt verk kanske inte väcker intresse. Man tycks medvetet har strävat efter att visa måleriets bredd med både abstraktion, avbildning och objektskapande. Här finns bilder som vetter åt popkonst, koncept konst, mytologi, naturen och historien.

Utställningen är uppdelad på flera mindre rum och utpräglat labyrintisk. Det beror på att museet är inrymt i ett före detta bankpalats och det gör helheten svår att överblicka. Samtidskunstmuseet är på väg att få en ny byggnad, även om det kommer att ta flera år innan den är klar, och det framstår verkligen som helt nödvändigt. Utöver ett par utställningar visar museet visar endast tre (!) permanenta installationer från samlingarna.

MarleneDumasSkullsdetail2

Marlene Dumas

I utställningen deltar Marlene Dumas med en svit av trettiofem målningar av dödskallar, alla målade på olika sätt och i olika stilar. Alla dukar har samma format och hon varierar motivet med en livfull energi. Resultatet är hänförande, skrämmande vackert. Det framgår otvetydigt vilken behärskat medveten målare Dumas är.
Men utställningen bjuder på fler. Både Andreas Eriksson och Mari Slaattelid återfinns i några mindre kabinett som deras respektive verk väl fyller ut. Av Erikssons välbekanta glipor och mångfacetterade ytor av natur finns ett koncentrerat urval, och av Slaattelid några exempel ur en serie emblematiska bilder där hon utgått från den kurviga ytterformen i takmålningar av rokokomålaren Tiepolo. Jag har sett bättre verk av Slaattelid än dessa, som är söta som spunnet socker och kombineras med ganska intetsägande måleriutsikter över en sjö. Var är hennes konceptuella pregnans?

En konstnär vars målningar däremot överraskar mig är Chris Ofili, som visar tre verk ur en serie över Ovidius metamorfoser. Jag såg hans stora retrospektiv på Tate Britain 2010, men höll på att duka under av hans återkommande färgkaskader. Och hans senare måleri, inspirerat av Gauguin, kändes platt och oinspirerat. Men här, i en genomtänkt presentation, är det precis tvärtom. Nu har Ofili gått vidare och fördjupat sitt tropiska tema – och han visar några förhäxande vackra dukar. Formaten är väldiga och de böljande formerna likaså, och hans förföriska ljusdunkel lyckas överraska med en övertygande naturmystik.

Brasilianskan Analia Saban, slutligen, kämpar ihärdigt med att hitta nya former för måleriet. Duken kränger och vrider sig själv ur led. Färgen fäster inte utan samlas som en tung börda, en bula, i nedre kanten. Hon vill göra målningen till en fysisk behållare och bygger ut den till ett objekt. Det är sannerligen inte något nytt, men hennes bidrag visar hur ett till synes radikalt grepp idag alltid ingår i en tradition.

Josef Albers: Minimal Means, Maximum Effects, Henie Onstad Kunstsenter, Oslo, till 14 december
An Appetite for Painting, Nasjonalmuseet – Museet for samtidskunst, Oslo, till 4 januari 2015

Magnus Bons (text), arrangörerna (foto)

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.