Publicerad 07 augusti 2012 Av I Recensioner Med 1454 Visningar

“Lost Places – Sites of Photography” på Hamburger Kunsthalle

Det finns många platser som är förlorade; rum, ytor, landskap som står tomma och övergivna, som människor lämnat bakom sig. I Andrei Tarkovsky film ”Stalker” (1979) tar en vägvisare med sig två personer in i den förbjudna zonen. En plats övergiven av människan, kanske är området förgiftat av radioaktivitet? Det är i alla fall en plats som människor undviker och som bevakas av militären. Naturen har återerövrat landskapet och besökarna måste följa strikta regler för att överleva. I zonen finns något närvarande, det finns något övernaturligt, som i ett övergivet hus där det spökar. I zonen flyter samtid och historia in i varandra, minnen, bilder, känslor blandas till en meta-verklighet mellan dröm och verklighet. Tarkovskys ”Stalker” är en resa in i ett inre landskap, tillbaka till en förlorad plats, där vi kan möta våra innersta drömmar men även vår största rädsla.

Under sommaren visar Hamburger Kunsthalle tre genomarbetade utställningar med hög internationell kvalitet. Konsten.net recenserar alla tre utställningarna med början på botttenvåningen där fotoutställlningen ”Lost Places – Sites of Photography” med ett 20-tal internationellt kända fotografer som Jeff Wall, Thomas Demand, Candida Höfer, Thomas Ruff m.fl. undersöker platser som på något sätt är förlorade.

En förlorad plats kan vara en plats som förstörts av människan, smutsas ner, förorenats och blivit obeboelig. Jörn Vanhöfens beskriver sig själv som en politisk landskapsfotograf som fotograferar platser som missbrukats av människorna genom girighet och makt. I ”Die Flut” (översvämningen) ser vi en dimmig vy över ett vattendrag som letar sig fram mellan berg av dumpade bilddäck. En tillsynes övergiven och förlorad plats både för människan och naturen. Vanhöfen har även fotograferat platser med politisk betydelse som ”Carabanchel Madrid 108”. Det fruktade spanska fängelset under Francotiden som nu bara är en ruin, ett tomt skal och en tillflykt för graffitikonstnärer. ”Südafrika #243” visas en strand som ägarna till en diamantgruva har stängt av för att skydda sig mot angrepp. Gruvföretaget har skapat en zon med en 200 kilometers radie som spärrats av för människor. Makten och girigheten har därmed skapat ännu en förlorad plats på världskartan.

I Sarah Schönfeldts fotografier flyter däremot samtid och det förflutna in i varandra. Schönfeldt har fotograferat platser från sin barndom. Rum som nu står övergivna, förfallna och rivningshotade. På fotografierna har Schönfeldt klistrat in ett svartvittt foto från sin barndom där hon befinner sig i det avbildade rummet. Spöklikt hänger det gamla fotografiet som en spökbild, ett lager historia som går igen i det övergivna rummet.

Platsen behöver inte vara förfallen för att kännas övergiven eller bortglömd. I Candida Höfers fotografier är det snarare den vackra och välbevarade interiören som står i fokus. Höfer fångar officiella byggnader, festsalar, bibliotek och museum, men platsen och rummen är nästan alltid folktomma. Stilla och tysta väntar de på att användas. Det är byggnader som är gjorda för att användas, att vara i, men när man tar bort människorna, avlägsnar man också funktionen, så att lokalerna inte bara verkar tomma, utan kusligt öde.

Bland utställningen många intressanta verk är det framför allt ett foto som dröjer sig kvar på min näthinna lite längre. Det är Beate Gütschow som i ljusboxar har arbetat med collageteknik för att skapa fiktiva miljöer. I fotot “Vorsprung” ser man ett rum täckt av kala tegelväggar. Hela rummet har en brun ton, teglet, golvet, skinnmöbeln som syns i perferin och hästen, som så oväntat ligger svettig och orörlig vid väggen. Man vet inte om hästen lever eller är död. Är den verklig eller en drömillusion? Varför ligger hästen där på golvet? Gütschow  har skapat en välkomponerad och absurd bild som verkar hämtad ur en drömsekvens till en film.

Utställningen ”Lost Spaces” lämnar en känsla av nutida ruinromantik efter sig. Det finns något vackert i förfallet, något lockande med de bortglömda platserna. Precis som ett gammalt spökhus där man vet att det finns något obehagligt gömt därinne, men ändå lockas man att bege sig in i det okända för att uppleva något som ingen annan har upplevt. Att besöka dessa förlorade platser är på många sätt att besöka förlorade delar av sig själv. Minnen och historier man glömt bort eller förträngt. Det är också det som inträffar i filmen ”Stalker”. Det är inte zonen som besökarna behöver frukta utan vad som händer med deras egna psyken när de träder in i den okända och bortglömda zonen.

Bilder (uppifrån och ned): Jörn Vanhöfen, Sarah Schönfeldt

Adress: Glockengießerwall 20095, Hamburg
Utställningen pågår under perioden 8 juni – 23 september

Mathias Jansson (text), Hamburger Kunsthalle (foto)

Mathias Jansson konstkritiker med inriktning mot New Media Art, främst Game Art och net.art. Har tidigare skrivit för bl a för Konstperspektiv och Computer Sweden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.