Publicerad 09 juni 2018 Av I Recensioner Med 1427 Visningar

Löfström, Shiota och Gernes på Wanås

Katarina Löfström, Open Source (Cinemascope), 2018. Foto: Mattias Givell

Paljetter i lövskogen, en klättervänlig pyramid och tio mil garn. Wanås konst satsar i år på ett fåtal effektfulla installationer. Istället för ett samlande tema visas en handfull storskaliga verk av svenska Katarina Löfström, japanska Chiharu Shiota och danske Poul Gernes.

Alltsammans är lustfyllt och generöst, inget är tungt eller krävande. Här bjuds, på gott och ont, inga djupa analyser men tre mycket olika konstnärskap som aktiverar och fascinerar i en luftig helhet. Jag smakar på ordet lättviktigt men avfärdar det. Visst får konst lov att vara så här njutbar, sinnlig och fysisk.

Mellan träden skimrar tiotusentals paljetter. Det ser ut som en hägring, men Katarina Löfströms metallkonstruktion är stadigt monterad i backen. Formatet är den klassiska biodukens, där himmel och träd reflekteras i den blanka ytan. Ibland möjlig att se rakt igenom, ibland silvrig som en spegel, beroende på vindens och min egen rörelse. Resultat är förtrollande, som hade hon riggat en överjordisk portal mitt i bokskogen. Ändå borde de glittrande plastbitarna, så ofta associerade med billig glamour, skära sig mot grönskans skirhet. Men det är just kollisionen mellan kitsch och natur, det materiella och immateriella som är installationens styrka.

Katarina Löfström, Fugue, 2016. videostill

Stockholmsbaserade Katarina Löfström (f 1970), utbildade sig till skulptör på Konstfack men kom snart att arbeta med film och video, också kommersiellt inom reklam- och musikbranschen. När hon återvände till konsten tog hon med sig intresset för musiken och den rörliga bildens magi. Men snarare än att locka med berättelsens förföriska kraft bryter hon ner motivet till pixlar och abstraktion. Inne i konsthallen sugs jag till videoverket “Fugue” där ljusa punkter rör sig över den mörka väggen likt en fjärils- eller fågelsvärm. På andra sidan transformeras geometriska former i videoverket “A void”, som hämtade ur ett psykedeliskt underland. Jag kommer att tänka på hur dansk-isländske megastjärnan Olafur Eliasson lagt konstvärlden för sina fötter med konstgjorda vattenfall, regnbågar och optiska illusioner. Precis som i hans fall gör Löfström en i ordets bästa bemärkelse lättillgänglig konst, att uppleva här och nu.

Chiharu Shiota, Everywhere, 2018. Foto: Mattias Givell

Det gäller även Chiharu Shiota (f 1972), som fram till september parallellt ställer ut på Göteborgs konstmuseum. Jag var knappast ensam om att tjusas av hennes bidrag i den japanska paviljongen på Venedigbiennalen år 2015. Oräkneliga nycklar hade nystats in i den röda tråden som likt ett spindelnät löpte genom rummet över två strandade roddbåtar. Om installationen var mättad av sökande, hemligheter och hemlängtan, fortsätter hon nu utforska hemmets mytiska och symboliska dimension. Inuti Wanås forna halmlada reser sig “Everywhere”. Drygt tio mil rött garn har lindats kors och tvärs över metallramar och bildar ett tredelat hus, där garnet förgrenar sig likt ett nervsystem som tvinnar helheten samman. Ute i parken har garnets virrvarr ersatts av svart ståltråd, där en röd tråd förtöjer det lilla huset vid en ensam stolpe eller gestalt, medan murgrönan slingrar upp ur marken.

Poul Gernes, Pyramide, skiss. Foto: Andreas Larsson/Skissernas Museum

Återigen är det tråden som knyter samman, snärjer och lämnar glipor. Titeln “Relationality” talar om familj, tillhörighet och gemenskap, dessa relationer som sällan är enkla men ändå så avgörande för vår identitet. Utbildad i Japan, Australien och Tyskland är hon sedan 1997 verksam i Berlin, och nog går det att se hennes visuellt magnifika arbete i förhållande till exilens tillstånd.

För Poul Gernes (1925-1996) däremot, var konsten ett socialt verktyg som skulle fylla en funktion i det offentliga rummet. Med slagkraftiga geometriska kompositioner ville han sprida glädje, energi och skönhet i vardagen. Ju mer färg, desto bättre. När danska Louisiana 2016 lyfte fram hans konstnärskap, häpnade jag inför de galet knalliga kulörerna i det sjukrum som rekonstruerats från hans spektakulära helhetsgestaltning av Herlev Hospitalet vid Köpenhamn.

Poul Gernes, Pyramide, 2018. Foto: Mattias Givell

Nu tornar hans enorma träpyramid upp sig i Wanås, med utsikt över kohage och slott. Tolv meter bred och sex meter hög, är den här permanent för att mötas vid, klättra i och sitta på. Ritad som förslag till Israels Plads i Köpenhamn år 1967, uppfördes den först på Louisianas utställning. Inbjudande och slitstark är den som gjord för Wanås filosofi, där konsten på tvärs mot museisalarnas stränga “rör ej”-skyltar sätter kroppen i rörelse. Furuträet är visserligen lokalt, men tryckimpregneringen skämmer resultatet något. Varför inte välja ett utförande där träet åldras med skönhet?

Nåväl, i sin helhet framstår Wanås sommaren 2018 som en sympatisk satsning, där fler programpunkter väntar efterhand. Fram till en bit in i juni finns även Richard Johanssons oemotståndliga “Folkkonstmuseum” kvar, där samlad allmogekonst och frejdig – ibland absurd – hemslöjd väntar i hans egenhändigt snidade museivagn. I Poul Gernes anda är det här konst som är enkel att tycka om men – som Katarina Löfström och Chiharu Shiota visar – ändå kan rymma många bottnar.

Carolina Söderholm

Wanås Konst, Hässleholmsvägen, Vanås.Utställningen pågår 6 maj – 4 november 2018

Carolina Söderholm är konstvetare, kulturjournalist och kritiker verksam i Malmö.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.