Publicerad 26 februari 2016 Av I Recensioner Med 6820 Visningar

”Livet självt” på Moderna Museet

Friedrich Nietzsche konstaterade det för länge sedan. All kunskap är inget annat än illusion och bedrägeri. Vi har endast metaforer som vi förväxlar med originaltingen. Det är inte heller lönt att sträva efter tinget i sig, för det är och förblir ouppnåeligt och obegripligt för människan. Ändå medgav Nietzsche att drivkraften att begripliggöra världen, även om det sker genom att skapa metaforer, är essentiell hos människan. De förutsätter varandra; att undvara det ena skulle innebära att avstå från att vara människa.

Dirk Fleischmann

Dirk Fleischmann

Det inte svårt att instämma med den tyske filosofens tankar när man besöker Moderna Museets stora grupputställning “Livet självt”. Just detta ihärdiga sökande som något fundamentalt mänskligt blir särskilt påtagligt när utställningens curatoriella utgångspunkt är livet – en av dessa eviga kategorier utan någon slutgiltig definition i sikte. Och utställningens fullständiga titel bekräftar det: “Livet självt – om frågan rörande vad det egentligen är; dess materialiteter och dess egenskaper, med tanke på att den västerländska vetenskapens och filosofins försök att besvara frågan visat sig otillräckliga”. Temat är ingalunda nytt men likväl angeläget och med tragikomiska inslag. Moderna Museets utställning utgör ytterligare ett försök att genom konsten närma sig en med västerländska ögon mätt drygt tvåtusenårig problematik.

Och det börjar på ett lika klassiskt som självklart vis – med ägget. Eller rättare sagt med Dirk Fleischmanns diabildsprojektion av “One hundred and sexty-two out of two billion eggs” (2004), så diskret placerad strax utanför utställningsentrén att man lätt kan gå miste om den. Och det vore synd; för det är ett finurligt och kontemplativt verk gjort från den vanligaste äggsorten man finner i närmaste livsmedelsbutik. I “Livet självt” möts ett urval av väsensskilda konstverk från ett drygt fyrtiotal deltagande konstnärskap och tidsspannet går från tidigt 1900-tal till dags dato. Tillsammans illustrerar de hur konsten har gett uttryck åt frågan om livets gåta över tid, i relation till teknologiska utvecklingar, vetenskapliga landvinningar och filosofiska diskussioner – eller hur den misslyckats med det. För det är en uttalad del av det curatoriella budskapet att även konstens metoder är otillfredsställande.

Mark Leckey

Mark Leckey

Väl inne i den labyrintliknande utställningen blir det lite som, ja, livet självt; stundom underhållande och irriterande, än förföriskt och skrämmande, ibland intetsägande och andra gånger – fascinerande. Som i “GreenScreenRefrigeratorAction” (2010) där konstnären Mark Leckey ger röst åt ett ”smart” kylskåp som kommunicerar sitt innehålls livscykel via appar. Den cybernetiska rösten berättar allt från kylskåpsrelaterade fakta till dess känslor och sinnestillstånd i relation till omgivningen. Om levande kontra icke-levande inte tycks gälla längre som distinktioner för en definition av liv, så är kanske medvetande en tydligare utgångspunkt. Med högteknologins möjlighet att formge våra objekt som en avspegling av oss själva, känns sci-fi-visionerna i filmer som ”Matrix”, ”I, robot” och ”Chappie” långt mindre avlägsna. Hur vi hanterar och införlivar tekniken i vardagen handlar också Valia Fetisovs “Installation of experience” (2011), ett interaktivt rum vars dörr är programmerad att stängas så fort besökaren klivit in. Hur besökaren ska därifrån är något som hen ska klura ut själv, bland annat med hjälp av den tv-skärm som finns installerad i rummet.

On Kawaras “I am still alive” (1973-1980), en telegramserie med den nämnda titeln som meddelande skickade från konstnären till Moderna Museet, är ett träffande och poetiskt verk om tid och rum som markör eller bevis på att man finns till. På ett metafysiskt plan fungerar också Pierre Huyghes “Human mask” (2014, allra överst) och Anri Salas “Time after time” (2003), vars videoinstallationer är mörka och omskakande på flera nivåer. Huyghes dresserade och maskerade makakapa irrar ensam och instängd i en öde restaurang. Salas utmärglade häst i nattens svärta står vid kanten av en högt trafikerad motorväg, i bakgrunden ett bostadsområde av betong. Kultur och natur i en minst sagt obalanserad symbios. Eller är det en allegori över människans hopplöst inrutade, självbegränsade tillstånd? Ett lika mörkt anslag men mer avskalat och städat, har även Katharina Fritschs monumentala skulptur “Mann und Maus” (1991-92), som känns tagen ur någon kafkaesk berättelse.

Hicham Berrada

Hicham Berrada

Liv förstått som metaboliskt alstrande organismer, och i slutändan reducerbart till fysiska processer, kan utläsas i flera av de utställda verken. Som Olga Balemas “Threat to civilization” (2015) vars till synes harmlösa pvc-påsar långsamt kannibaliserar på konstverken instoppade i deras innanmäten. Energi som källa för att bygga upp och upprätthålla liv är också temat i Hicham Berradas “Tranche, présage” (2013), där icke-organiska komponenter och grundämnen har lagts i vattenfyllda glastankar. Den mångfald av formationer och strukturer som uppstår ur de kemiska reaktionerna bildar komplexa landskap, liknande de vi finner i naturen. Det är som att skåda ett utsnitt av jordens evolution. Naturens ofattbara komplexitet kan även ses i “Urformen der Kunst” (1928), Karl Blossfeldts hänförande fotogravyrer av växter och blommor i närbild. I likhet med Ernst Haeckel blir naturen hos Blossfeldt konstnären med stort K.

“Livet självt” har många fler ingångar än denna recension kan bjuda på. Konstverken kan kopplas och sättas i dialog på olika sätt. Ämnet i sig är i det närmaste outtömligt vilket också ger utställningen dess ”öppna” upplevelseform. Här har curatorteamet verkligen lyckats med att ge några ledtrådar men i övrigt låta besökaren vandra fritt och göra egna kopplingar. Av ren nyfikenhet hade jag dock velat veta mer om curatorernas egna tolkningar. För nog är utställningens urval resultatet av en omläsning. Å andra sidan får den publicerade utställningsantologin, med 174 utvalda texter inom skilda ämnesområden bortom konsten, stå för de bakomliggande tankegångarna. Det är material nog att förlänga utställningen med oräkneliga labyrintiska gångar. Det är bara att börja.

Gabriela López

Foto: Moderna Museet, Skeppsholmen, Stockholm. Utställningen pågår 20 februari – 8 maj 2016

Jag är frilanscurator med särskilt intresse för konstnärliga gestaltningar i offentliga miljöer, och arbetar som konstkonsult och konstskribent. Jag har en masterexamen i curating från Stockholms universitet och har sedan tidigare lång erfarenhet som projektledare och utställningsproducent.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.