Publicerad 22 april 2009 Av I Recensioner Med 1745 Visningar

Liljevalchs konsthall, Stockholm: Jan Håfström (18/4-21/5)

hafstrom_liljevalchs1Det här är ingen retrospektiv, försöker Liljevalchs övertyga oss när vi träder in i Jan Håfströms nya jätteutställning på konsthallen. Det är en sanning med avsevärd modifikation. Visserligen är det inte många gamla Håfström-verk som exponeras – man får verkligen leta efter dem – men om man vidgar begreppet ”retrospektiv” en aning kan man med gott samvete säga att utställningen är just detta: en livsretrospektiv mer än en konstretrospektiv. Jan Håfströms konstnärskap är så utomordentligt väl etablerat och dokumenterat (det är få nu levande konstnärer som omges med en så rikhaltig flora av exegetiska texter som just Håfström) att nyhetens välbehag inte är något man söker i en ny Håfströmutställning. Ändå är det just på denna punkt han varit som mest framgångsrik. I olika omgångar har han ”återuppfunnit sig själv” med en genuin oräddhet eller helt enkelt likgiltighet inför mottagandet av hans återkommande relanseringar.

Att detta varit en viktig komponent i en personlig och konstnärlig överlevnadsstrategi behöver man inte tveka om. Håfström hade en bakgrund i 70-talets realistiska figuration när han under 80-talet växlade in på ett annat spår och blev abstrakt, men med en stundtals närmast överväldigande sinnlighet och invävda kommentarer till västerlandets kulturhistoria, en kombination som passade samtiden som hand i handske. Håfström blev ganska snart en hjälte och rollmodell för en hel generation unga konstnärer och intellektuella, men hjälterollen är något han alltid skytt som pesten. En ny strömkantring i konstnärskapet infann sig därför helt logiskt när den mystiske Mr Walker och hans bildvärld dök upp på Håfströms dukar åren kring millennieskiftet. Men inte heller Mr Walker var en nykomling i Håfströms värld. Han går att spåra ända tillbaka till den mycket unge Jan Håfströms teckningar, som med årens gång kommit att få en allt större betydelse för honom som inspirationskälla och riktningsgivare.

Ur detta avseende är verkligen Håfströms hela konstnärskap retrospektivt: blicken är alltid riktad bakåt och inåt, han söker i den egna personliga historien efter konturerna av en större historia, som kanske kan förklara hur och varför han själv kommit att befinna sig här och nu. På sätt och vis är Jan Håfström därmed en konstnär fylld av paradoxer. Han är djupt personlig, samtidigt som han gärna anlägger ett perspektiv i bergstoppshöjd. Mikrokosmos inte bara gränsar till makrokosmos, de är delmängder av varandra. I och för sig har aldrig Håfström hymlat med sitt kreativa beroende av barndomens bildvärld, men jag tror inte att vi tidigare har kunnat ta del av ett så omfattande originalmaterial direkt från konstnärens barn- och ungdomsår som vi kan göra i Liljevalchs utställning. De flesta konstnärer har en ungdomlig bildvärld som bidragit till att forma deras utveckling, men inte lika många är villiga att visa upp den för publiken.

Att Håfström gör det kan inte annat än tolkas som att den verkligen kommit att bli en integrerad del av hans vuxna konstnärskap, och tittar man noga efter förstår man varför. Mellan den unge Håfströms seriestrippar med cowboys, indianer, sjömän, kannibaler och soldater och den respekterade konstnärens verk är avståndet så kort att det nästan inte kan sägas existera. Eoner av tid försvinner och plötsligt blir helheten fullständigt samtida. Håfström för en dialog med sig själv över sprickorna och avgrunderna i det egna konstnärskapet. Paradoxerna försvinner och ger plats åt en simultanitet som gör utställningen i ordets bästa bemärkelse ohistorisk (eller kanske ahistorisk).

hafstrom_liljevalchs2Håfströms verk har alltid haft dragning åt det scenografiska, och på Liljevalchs drar han konsekvenserna av denna böjelse. Hela utställningen har ett drag av öppen scenografi, där besökaren tilldelas en roll i konstnärens inre drama. Det är mot denna bakgrund knappast en slump att Håfström under utställningsperioden samarbetar med koreografen Lotta Melin, som skapat ett unikt verk för framförande i utställningsrummen. Det teatrala har aldrig skrämt Håfström, snarast tvärtom. I slutet av 80-talet gjorde han en utställning på den gamla biografen Lido i Stockholm, där verken närmast krälade utmed väggarna och ett effektivt skuggspel förvandlade de lådor och trädgrenar han arbetade med på den tiden till en suggestiv drömarkitektur. Denna drömarkitektur gör delvis comeback på Liljevalchs. Böcklins ”Toteninsel” – en av Håfströms ledmotiv, uppträder nu som scenografi, halvkitschigt ljussatt och tillrättalagd i väntan på de själar som är vigda åt dödsriket. I ett annat utställningsrum radar de öppna likkistorna upp sig med varierande innehåll, till det yttre hämtade från bilder Håfström gjort med förlaga i gamla fotografier av de döda kommunarderna i 1870-talets Paris. Effektfullt på gränsen till det övertydliga, javisst, och Håfström är förmodligen den ende svenska konstnär just nu som ror iland ett verk av detta slag.

Den som följt Jan Håfström ett tag kan dock inte undgå nyfikenheten över vart spåren av hans kraftfulla 80-talsproduktion tog vägen. Glimtvis syns den i Liljevalchs utställning – det skulpturala objektet ”Ishavet” uppträder som schablonmålning högt uppe på en vägg – men annars lyser den med sin frånvaro. Kanske är den det svarta hål som slukar alla signaler (inklusive konstnärens egna försök till internkommunikation), och vägrar låta sig dyrkas upp och omtolkas. För just denna förmåga till omtolkning är Håfströms speciella talang. När exempelvis William Kentridge griper sig an ett stycke nattsvart kolonialhistoria (i verket ”Black Box/Chambre Noir”) är fortfarande den förflutna verkligheten externaliserad, den finns där som en fond till verket och som en faktisk kedja av händelser. Håfström, å sin sida, gör historien till en projektionsyta för det egna jaget, där Joseph Conrads Marlow (utställningstiteln ”Mörkrets hjärta” är förstås lånad av Conrad), Fantomen/Mr Walker och allehanda krigshändelser från när och fjärran fungerar som pjäser som kan flyttas runt för att ständigt skapa nya infallsvinklar på den personliga historien, på samma sätt som Håfströms kylksåpsmagnetliknande målningar går att arrangera i ett oändligt antal konstellationer.

Jan Håfströms utställning på Liljevalchs är ett kraftprov, som i långa stycken närmar sig det mästerliga, dock utan att vara utan sina skavanker och longörer. Men även detta är en styrka. Det fulländade skrämmer, och bara den som vågar synliggöra sina egna svagheter och tillkortakommanden blir riktigt trovärdig. Om Afrika eller kolonialismen säger Håfström inte ett dyft, men om konsten att vara människa har han ganska mycket att berätta.

Adress: Djurgårdsvägen 60

2009-04-22 Anders Olofsson (text och foto)

Redaktionen står som författare av osignerat material och av texter som inte författats av en av Konsten.net:s ordinarie skribenter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.