Publicerad 08 januari 2020 Av I Recensioner Med 2539 Visningar

Leonard Cohen konsthyllas i Köpenhamn

Tacita Dean, Ear on a Worm, 2017 (film still)

Det börjar så lovande. En exposé av Leonard Cohens bästa ögonblick intar rummet. Från sextiotalets unga poet i solflimrande svartvita vyer till nittiotalets maffiga stråkar och de allra sista åren då den djupa rösten osannolikt nog blev än djupare. ”I want it darker”, sjöng han, och sedan var han borta 2016. På Kunstforeningen Gl Strand i Köpenhamn är jag inte ensam om att bli sittande i dunklet inför George Foks hyllningscollage i ljud och bild. Det är en bitterljuv frossa. Känslan av förlust påminner om Cohens stämma: ett mörker mjukt som rå sammet. Som jag längtat efter denna utställning.

Ja, själva konceptet ter sig som ett löfte. För vad kan inte hända när konstnärer som Tacita Dean, Candice Breitz, Janet Cardiff och George Bures Miller förhåller sig till Cohens livsverk? Leonard Cohen: A crack in everything samlar inte bara ett dussintal internationella konstnärer utan också ett tjugotal musiker, filmare och fotografer. I Köpenhamn har Gl Strand och Nikolaj kunsthal slagit sig samman, för att visa den omfattande satsning som producerats av museet för samtidskonst i den kanadensiske musikern och författarens forna hemstad, Montreal.

Janet Cardiff and George Bures Miller, The Poetry Machine, 2017. Foto: Guy L’Heureux

Men efter den inledande nostalgikicken dämpas snart min eufori. Det råder inget tvivel om att deltagarna skattade Cohen högt. Kanske alltför högt? Förvånansvärt många av bidragen fungerar snarare som ekokammare för hans musik än som verk i egen rätt. Istället för att använda sitt eget konstnärskap för att tolka eller ta spjärn mot Cohens rika arbete, tycks de vilja klistra sig vid hans läppar. Här nynnas och hummas det, mixas och animeras i otaliga klipp och sekvenser ur Cohens sextioåriga karriär. Om det görs i en gest av vördnad, faller hedersbetygelsen platt. De installationer som förhåller sig mer självständigt, hör också till utställningens starkaste.

Ari Folman, Depression Chamber, 2017. Foto: Guy L’Heureux

Genom att ge sig själva ett friare spelrum, visar dessa konstnärer också respekt för den kvalitet och egenart som genomsyrade Cohens verk. Men dessvärre är de i minoritet. Istället genljuder snart sagt varje rum av Cohens stämma, mångfaldigad och satt på repeat. Jag kommer på mig själv att längta efter Julian Rosefeldts egensinniga och klockrena gestaltning av konsthistoriens manifest i hans makalösa videoinstallation Manifesto, som jag såg på Hamburger Bahnhof i Berlin. Där förhåller han sig nära befintliga manuskript – men förmår göra något helt eget av det. Om den tyske konstnärens utställning på Nikolaj kunsthal var en av 2010-talets höjdpunkter, lever Cohen-presentationen knappast upp till samma nivå.

Nåväl, om konstkritikern i mig missbelåtet vrider sig inför deltagarnas brist på integritet, har jag som Cohen-fan något mer överseende med deras flagranta helgontillbedjan. I några fall blir det paradoxalt nog riktigt intressant när denna dyrkan dras till sin spets.

”Åh, det var helt otroligt”, säger mannen som stått före mig i kön. Synbart tagen har han just tumlat ut ur Ari Folmans installation The depression chamber, som liknats vid en sarkofag. In dit släpps publiken en åt gången under de dryga fem minuter som det tar för Cohen att sjunga sin legendariska sång Famous blue raincoat från albumet Songs of love and hate. Och jag får ge mannen rätt. Liggandes på en bädd i det kompakta mörkret ser jag min egen reflektion träda fram i taket, som hämtad ur gravens djup. Sedan fyller Cohens röst kammaren. Över väggarna vandrar hans ord som projektioner av ljus tillsammans med figurer och symboler, törnekronan och rosen. Det är poetiskt och snudd på olidligt vackert. Men det är twisten av svart humor som fulländar verket, där Folman i själva titeln leker med Cohens kompromisslösa bejakande av tillvarons svärta och melankoli.

Candice Breitz, I’m Your Man (A Portrait of Leonard Cohen), 2017. Foto: Guy L’Heureux

Något av samma förhållningssätt finns i Candice Breitz bidrag som sprider ut sig högst upp under kyrkvalvet på Nikolaj kunsthal. På långsmala skärmar placerade i en cirkel tar männen plats i full skala, unga och gamla, övervintrade hippies, ölmagade karlar, gentlemän i kostym och hatt à la Cohen själv. Där står de var för sig och sjunger på titelspåret från 1988 års album I’m your man. Resultatet är på en gång mäktigt och hjärtskärande. Alla dessa röster formar sig till ett komiskt och rörande epos över manlighetens anspråk och brister, vånda och begär.

Ändå är det med en retfull känsla av att ha blivit lurad på något som jag lämnar Nikolaj och Gl Strand. Vad är det jag saknar? Ett mått av något kritiskt och oförutsägbart. Visst ljuder Leonard Cohens röst i mina öron men utan den dissonans och genklang som jag hade hoppats på att konsten skulle locka fram.

Carolina Söderholm

Bild överst: George Fok, Passing Through, 2017. Foto: Richard-Max Tremblay

Leonard Cohen: A crack in everything visas på Kunstforeningen Gl Strand och Nikolaj Kunsthal, Köpenhamn, 24 oktober 2019 – 13 april 2020

Carolina Söderholm är konstvetare, kulturjournalist och kritiker verksam i Malmö.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.