Publicerad 25 december 2009 Av I Recensioner Med 2549 Visningar

Leif Elggren på Galleri Niklas Belenius

Miserabla små kroppar, oftast inte ens en decimeter höga. Jag är dem fullständigt överlägsen, måste jag säga, i allt (för att fatta sig kort). När jag går fram mot teckningarna upphöjs jag nära nog till grekisk gud. De däremot, de ger sin fyllighet till trots ett rent benigt intryck, beniga är de och med kraftfulla konturer; otvivelaktigt skröpliga och alls inte utan vigör. Som ni märker är det svårt att beskriva dem. Det skulle nog inte vara krångligt att redogöra för deras skepnader, men om man också ger an på deras uttryck blir det så här paradoxalt. Kropparna som objekt och som verkande, in actu, skiljer sig åt, även om de råkar vara de samma. Är det kraftlöshetens vigör, maktlöshetens överskottsenergi i den handlingen som görs förgäves, som verkar genom dem? Det är deras hållning det kommer an på, deras något hukande skepnader. Hållningen kanske kommer sig av det där särkliknande de bär. Det är inte några ceremoniella särkar utan mer som kraftiga vårdapparatslinnen. Armarna hålls ofta kroppsnära. Slutna, sammanhållna tomma kroppar med betydande tyngd. Det slår mig att frågan ”hur är de här kropparna?” inte besvaras av hur de är, utan av hur de existerar och framförallt av att de existerar. De är existenser, inte fenomen eller essenser eller kunskapsobjekt. Existenser.

Somliga av dem saknar armar, om man kan säga så, ”saknar”, som om de skulle ha haft armar någon gång. Andra har fyra armar. Ytterligare andra har huvud både upptill och nedtill. En del har huvuden i bröstet, två av dem till och med. Kropparna är dessutom märkvärdigt slutna och porösa – andra kroppar kan tränga igenom dem, kroppsdelar tycks kunna falla ut ur dem. Lite mer, lite mindre, det verkar inte spela så stor roll. Deras integritet är enorm. Gentemot varandra såväl som åskådaren. De vill en egentligen ingenting och lämnar en inte ifred. Blickarna är stinna och fjärran, med undantag för någon enstaka elak blick. Det är ett spöklikt sätt att vara, på en gång påträngande och undanglidande. Värdigheten hos en gammal häst.

De här kropparna får man inte grepp på, man nosar på dem, som en hund men med samma usla luktsinne som vanligt. Man är nedanför kropparna och nosar upp mot dem. Underläget är totalt. Nu är det är dom som bestämmer, förstår jag. De har krälat fram ur en kulspetspenna och nu dominerar de, utan att bry sig om det. Förunderliga process, förhatliga kroppar! De påminner om drömmar man inte minns; den där distinkta känslan av en närvaro som man kan ha kvar på morgonen, kanske av en skepnad, men inget mer. Ingen berättelse, ingen detaljerad omgivning, ingenting som förklarar dem. De kan vara nog så påtagliga ändå, all information för utan, distinkta och svårfångade som minnet av ett klimat.

elggren_belenius_091225_1Ganska snart står man maktlös inför de här kropparna. Dom har vänt på steken, bara genom att ha integritet, värdighet och antagligen helt andra målsättningar än jag. Andra drivkrafter också, kanske. De handlar nämligen hela tiden, ser det ut som, de har fullt upp. Men man vet bara inte vad de håller på med; det går inte att avgöra eller så vet man helt enkelt inte vad det är de gör. Någonstans ser jag en bära en annan, men varför, vart, ömt eller med tvång? Vem vet. Man är utanför. Deras inbördes relationer bidrar nog också till eländet. De klumpar liksom ihop sig samtidigt som de drar åt olika håll. Är det den store Pans folk, det helas gud som drar samman alltet i ett, i en totalitet, samtidigt som han väl också måste vara panikens stora gudom? Man undrar hur de här kropparna föreställer sig världen omkring dem, om de inbillar sig att den finns även på annat håll än i deras kläder och hållning. De blir alltmer främmande, deras värld alltmindre mänsklig.

Hur ska jag förstå det här, min underlägsenhet. Man tycker att det borde kunna råda en jämlikhet mellan oss, men den verkar omöjlig. De är hästar, jag är hund; de har obegripliga relationer sinsemellan, och till mig knappt någon alls. Första räddningen är ju att ta till Rimbauds idé att det gäller att vara föraktad av de föraktade. Men de verkar faktiskt vara mer likgiltiga än föraktfulla: jag räknas inte. De är oräkneliga och jag räknas inte – kan ojämlikheten slå värre? Säkert, ja dagligen gör den ju det. Men räknas den, i det här sammanhanget? Säkert. I den här utställningen utkrävs revansch för alla nedtryckta – drömskt eller inte, egensinnigt lättsinne som projekt eller inte: det handlar om världen, om att förändra den. På ort och ställe: en revolution pågår i en källarlokal på Ulrikagatan, under begränsad tid. Det är stort. Och de är många. De täcker väggarna. 147 stycken bilder. Faktum är att ingen skulle kunna läggas till eller tas bort, väggarna tillåter det inte, inte estetiken heller. Eller, snarare än 147 bilder är det lika många clipramar – hur man ska räknar bilderna är inte så lätt att veta. De avgränsas inte helt enkelt av sitt papper, och på pappret är de inte riktigt sammanhållna av något enhetligt bildrum. Huruvida en kropp ligger på golvet bredvid mattan, eller svävar ovanför den, går inte att avgöra.

De här två aspekterna, belamrandet av gallerirummet med bilder, och bildrummets upplösning, ger upphov till en märklig effekt. Dels klaustrofobisk pga. av alla bilder som pressar sig på en, vilket ger en känsla av att de klumpar ihop sig kring mig; dels blir mitt rum kontinuerligt i förhållande till de lite obestämda bildrummen: de flyter ihop och är lika fullt distinkta. Här händer alltså samma sak med rummen som i bilderna händer med kropparna, där ju kroppsdelar utan att störa genomtränger andra kroppar och andra kroppsdelar ser ut att falla ur kropparna. I första skedet blir deras rum en del av mitt, i andra skedet kommer jag in i bilderna – och bägge skeendena är analoga med kropparnas inbördes relationer. Vi är nu i samma element, kropparna och jag, och i det elementet är man lätt både för nära och alltför skingrade.

Hur annorlunda är det inte här bland kropparna! Man märker att frågan om vad de gör leder en till ett slags svar: de ägnar uppmärksamhet. Vad de i övrigt gör är fortfarande oklart, men uppmärksamma är de. Kanske är det därför som man kommer att tänka på vården när man ser bilderna, uppmärksamheten som borde vara riktad mot en enskild kropp och dess tillstånd, belägenhet, förmåga och behov även bortom kroppens önskningar. Men den här uppmärksamheten fungerar inte som min. I vår vardagliga borgerliga värld är vi uppmärksamma på symbolvärden och relaterar genom dem. Egentligen är den brackiga borgerligheten bara en lite klumpigare och tydligare variant av samhällsvarelsen, som oupphörligen är upptagen av att visa att den minsann känner till de rådande värdena (har koll) och vill kontrollera att andra också känner till och erkänner värdena. Samröret är indirekt, via dessa gemensamma värden eller normer, och belöningen är erkännande. Uppmärksammade vill vi egentligen inte bli, men gärna erkända.

Bland Elggrens kroppar går det annorlunda till. Kanske inte humanare, bekvämare eller moraliskt bättre, men mer jordnära. Kropparna ägnar andra kroppar uppmärksamhet, direkt, utan att erkänna något värde hos dem. Uppmärksamheten är riktad mot deras närhet, existens, mot en horisont av vad man kan göra med den. Därav kanske intrycket av en oroande råhet, eventuella övergrepp – även om man inte kan avgöra vad som sker. Osäkerheten är stor. Det är direktheten i relationen som är oroande och främmande, för som Spinoza skrev, ”ingen vet vad en kropp kan göra”. Precis som alla dessa ansikten som tittar rakt ut mot åskådaren, utan att verka vilja förmedla något eller erkänna någon. Jag tittar nu på dem egenmäktigt, jämlikt, med en hästs stolthet. De finns, kropparna.

Och de fortsätter att finnas efter utställningen, precis som figurerna ur de där glömda drömmarna. De tränger sig in i själen och upptar plats för symbolvärdena; istället för att filtreras genom ett värde börjar begäret liksom virvla runt figurerna och ta sig helt oväntade banor för mig. Då och då uppmärksammar jag omgivning på nytt sätt, ser kropparna i rörelse eller i väntan. Då och då känner jag mig som en virvels lugna mittpunkt, stadig i bröstet och med näsan strax ovanför jordskorpan. Det är ett slags förklarad värld det också, på andra sidan av steken. Hoppas de förökar sig och slår ut ännu fler värden!

Utställningen varar under perioden 3 december – 7 januari 2010. Adress: Ulrikagatan 13

2009-12-26 Lars-Erik Hjertström Lappalainen (text), Galleri Niklas Belenius (foto)

1 Kommentarer

  1. Bli först att kommentera texten!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.