Publicerad 13 april 2021 Av I Recensioner Med 515 Visningar

Lea Porsager på Moderna museet

Lea Porsager, installationsvy Stripped, 2021 Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet

Aktiviteten är bokstavligen på en låg nivå i Lea Porsagers utställning på Moderna museet. På golvet längs med hela den ena väggen i den långsmala salen på nedre plan har hon placerat avstyckade delar av rotorbladen till ett vindkraftverk. De väldiga glasfiberobjekten kan ses i genomskärning – jag trodde inte att de var så tunna? – och deras skönt svängda konturer framträder tydligt. Formspråket ligger inte långt från en post-minimalistisk tradition.

Det uppstår en koncis bild av krafterna som sätts i rörelse genom bladen. Krafter som blir än mer påtagliga genom att de nu stannat av. Det liknar en död jättefarkost uppspolad på land, teknologins strandfynd.

Rotorbladen skapar ändå en rörelse i rummet; de pekar ut en riktning framåt, inåt rummet, bara genom att ligga där. Utställningen går från ljus till nedsläckt mörker och i avdelningen längst bort avslutas de uppradade vindkraftsbladen, som har titeln ”G.O.D. [Generator. Organizer. Destroyer]”, med en liknande form, fast slapp och i tunn gul textil. ”Full of Beans” är en sorts sackosäck delvis fylld med bönor, men skulle kunna ses som en uppförstorad använd kondom. Också det en restprodukt efter en extatisk klimax.

Lea Porsager, Full of Beans, 2020 © Lea Porsager. Foto: Malle Madsen

Lea Porsagers installation arbetar med stora gester och framkallar hos mig tankar om död och liv, befruktning och utslocknande. På ett såväl personligt, andligt som samhälleligt plan. Det handlar både om civilisationskritik och introspektion. De rätt snåriga texterna i katalogen till utställningen har återkommande referenser till ockultism, spiritism och kvantfysik. Porsager kallar utställningen ”Stripped/Blottad”, ett tillstånd som vindkraftsvingarnas avklädda exponering understryker.

Lea Porsager, del av Glossolalic Icunts. Foto: Magnus Bons

Fast samtidigt är undandragande ett lika framträdande drag i verken hon visar. De påstår inget bestämt, utan är i stället stämningsskapande och förtegna. Som de två sviterna med målningar i utställningens mitt. Den ena guldfärgad, den andra med mörka ytor där kroppsformer svagt kan anas i bilden. I alla fall med lite god vilja, för målningarna sticker ut på ett trist sätt rent tekniskt. Till skillnad från övriga verk, som jag upplever i alla fall nått en tillräcklig – och antagligen en avsedd – nivå av gestaltning, framstår målningarna faktiskt som ganska torftiga. Närmast oartikulerade, och inte på något konstruktivt sätt. Som ikoner utan trosbekännelse.

Jag vet inte om Porsager intresserat sig för James Lee Byars (1932-97), en konstnär som också ofta förgyllde sina objekt. Fast hans geometriska symbolik – bestående av klotet, kuben, fallosen – var impregnerad av en personlig mystik som Porsager inte alls verkar odla. Ändå finns det något i hennes användning av de stora tydliga formerna, av hur materialen intar rummet och suggererar en nästan primitiv energi, som för mig starkt påminner om Byars.

Ändå är tomhet det som Porsagers utställning mest utstrålar. Jag uppfattar ett medvetet uppsökande av intigheten, som dessutom ger sig till känna ganska omgående. Inte bara genom de förbrukade rotorbladen utan kanske framför allt genom ljudspåret som genomkorsar rummet. Ett omkväde, ett meditationsmantra som kommer från en kortfilm som visas framför den gula textilpåsen.

”Mighty Rushed Experiment”, som 3D-animeringen heter, är det verk i utställningen som fortfarande tycks vara vid liv. Som i ett svepelektronmikroskop ser jag hur något pulserar, hur något svagt vibrerar. Ett sammanpressat skikt, ett fuktigt och oändligt litet område. Återigen denna omkastning av skalan. Linsen försöker desperat avläsa och få skärpa på denna gråa värld, fantasieggande i sin händelselöshet. Utställningsbladet talar om ”vindar från mörk materia”, om jordens gång runt solen, om en natur bortom den mänskliga.

Lea Porsager, installationsvy Stripped, 2021 Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet

Och det är det mässande ljudspåret i kombination med de outgrundliga animerade bilderna jag tar med mig härifrån. Jag tänkte genast ihop Porsagers animation med konstnären Trisha Donnellys gåtfullt stillastående filmbilder som hackande stakar sig in i oändligheten.

Annars uppstod inga nya tankar vid mitt andra besök i utställningen, vilket jag inte brukar ta som ett gott tecken, men kanske är det någonstans den effekten Porsager vill uppnå. Att besökaren vistas i hennes verk, tar in det direkt och oreflekterat, utan inrotade föreställningar, och efteråt låter det sippra ner i medvetandet.

Magnus Bons

Moderna museet, Skeppsholmen. Utställningen pågår 25 mars – 16 maj 2021

Jag är Konstens redaktör sedan hösten 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter, Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.