Publicerad 01 mars 2018 Av I Recensioner Med 9834 Visningar

Kvie och Morelos i Göteborg

1977 öppnade den amerikanske konstnären Walter De Maria sitt ”New York Earth Room”. Ett rum, eller snarare ett mindre loft, fyllt med jord upp till någon meters höjd från golvet. Och vid ingången en glasskiva som den svarta myllan pressar sig mot. En gräns som omöjliggör inträde. Jorden är preparerad så att ingenting slår rot i den.

Verket är permanent installerat på 141 Wooster Street – evighet är väl också en av De Marias konsts mest utmärkande egenskaper – och har hela tiden varit öppet för allmänheten. Det ägs och underhålls av Dia Art Foundation. Jag har själv sett det, för tjugofem år sedan.

Med tanke på att ”New York Earth Room” har fått närmast ikonisk status i samtidskonsten är det märkligt att De Marias verk inte ens nämns i förhållande till den colombianska konstnären Delcy Morelos som nu ställer ut på Röda Sten konsthall. För det finns uppenbara paralleller mellan deras verk.

Även Morelos arbetar med jord. Hennes väldiga installation ”Inner Earth” fyller ut konsthallens största rum med sin meterhöga struktur bestående av svart jord. Här finns inget avgränsande glas och det går att röra sig alldeles intill Morelos verk; en labyrintisk form med skarpa kanter och avlånga öppningar som har kilat in sig mellan pelarna i salen.

Morelos refererar visserligen till kroppen och inte till tiden, men till utseendet liknar hennes verk De Marias. Morelos riktning går i och för sig snarare bakåt, mer till en magisk ursprunglighet, än mot oändligheten, men någonstans möts väl deras tankebanor? Båda konstnärerna tycks upptagna med att fånga något som till sin karaktär är ogripbart. Jag uppfattar att de vill ge konkret form åt en undflyende storhet.

Morelos jordiga installation känns efter en stund ändå rätt torr och ödslig. Och vad jag förstår är den faktiskt ihålig. Endast en träform som utvändigt klätts med en lager av jord. Ett tunt skikt som limmats ovanpå och inte en massiv totalitet som hos De Maria. Den skillnaden känner jag i kroppen. Som en malplacerad lätthet.

Även om det är så att Morelos inte känner till De Marias verk, vilket verkar otroligt, och inte gör någon medveten koppling till hans jordrum, tycker jag konsthallen kunde ha upplyst om sakförhållandet. Om inte annat som en pedagogisk ingång. Det hade inte gjort Morelos verk mindre iögonenfallande, endast lagt till en bit konsthistoria.

Jone Kvies utställning på Göteborgs konstmuseum vilar däremot i en påtaglig medvetenhet om föregångare och själsfränder; konstnärer som hjälper honom att ringa in ett område att undersöka vidare. Jag uppfångar materiella signaler från Beuys, Kiefer och Twombly, men ser också ett egensinne och ett personligt språk. Kvie har här fördjupat sitt uttryck, och hans bildobjekt av meteorer och astronauter har trätt tillbaka för ett mer abstrakt spår. Skulpturerna har blivit mer konkreta, de befinner sig på ett mer distinkt sätt än tidigare i sin egen verklighet. Kvie arbetar egentligen med skulpturens klassiska frågor som balans, storlek, riktning och tyngd.

Redan före jul kunde vi se en mindre presentation i galleri Elastics nya lokaler på Östermalm här i Stockholm. Betydligt fler verk tar nu plats i museets Stenasal, omgjord till två rum med varsin verksvit i varje. Det rör sig dels om långsmala spröt till skulpturer gjutna i brons, som vilar på golvet och reser sig mot väggen, och dels om en svit objekt som kopplar samman stenens organiska tyngd med aluminiumbalkens industriella estetik. Huggna bumlingar av basalt samexisterar med gjuten metall.

Kvie gör stora föremål som intar rummet, och som upprättar en dialog med betraktarens rumsliga sakläge. Det är ett slags uråldriga ting, liksom hämtade från en avlägsen framtid. En märklig effekt som betonas genom raderna med lysrör som utgör utställningsrummens huvudsakliga ljuskälla. De kastar ett kallt och neutralt sken som i vissa lägen förvandlar skulpturerna till grafiska tecken. Men som definitivt smälter ihop med utställningens tematik.

Utställningstexten talar om Kvies referenser till alkemi, antika filosofer och metafysik. Om kroppens signalsubstanser. Ger man på Röda Sten för lite information finns här istället överflödig. Jag ser mer av självklara former som upprättar ett sammanhang. Materia som påverkar i egen rätt.

Magnus Bons

Foto: Hendrik Zeitler/Röda Sten konsthall, Göteborg. Delcy Morelos utställning pågår 10 februari – 15 april 2018. Foto: Magnus Bons, Göteborgs konstmusuem, Götaplatsen, Göteborg. Jone Kvies utställning pågår 24 februari – 20 maj 2018

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.