Publicerad 01 juni 2011 Av I Recensioner Med 2167 Visningar

Kungl. Konsthögskolans examensutställningar

backstromKungl. Konsthögskolans examensutställningar (magistrar och kandidater) är sedan några år tillbaka lokaliserade i hela Konstakademiens hus vid Fredsgatan i Stockholm. Det gör överblicken exemplarisk, även om det också innebär att kompromisser måste göras. När allt kommer omkring är den gamla kåken inte helt optimal som visningslokal för samtida konst som inte bara hänger på väggarna.

Årets examensutställningar är de sista innan Bologna-modellen slår igenom, och kanske har det givit elevernas presentationer en viss accent. Man tar ut svängarna ganska ordentligt, och sneglandet på konstsystemets marknadspreferenser är närmast obefintligt. Vi har blivit vana vid att någon student tar sig an Konstakademiens stora entréhall med ett riktigt spatiöst verk, och denna gång är det Linda Bäckström som går i närkamp med den antikiserande skulpturhallen. Men hon gör det genom att helt bortse från lokalens konsthistoriska tyngd, och tar i stället fasta på dess grott- eller avgrundslika karaktär. Från taket dinglar groteskt uppförstorade kristallkronor tillverkade av fogskum. I halvdunklet antar “prismorna” skepnaden av äggklasar tillhörande något skrämmande och allt uppslukande monster som leder tankarna till Alien-filmernas “Mother”.

uddenbergDet är ganska många verk på framför allt magisterutställningen som använder just storleken som ett viktigt argument för att fånga betraktaren. Det kan ofta vara problematiskt i lokaler där flera konstnärer skall samsas om utrymmet, men störningsmomenten är förbluffande få. Anna Uddenberg visar en installation som utgår från mediefetischer som blonda peruker, glänsande metall och monotont pumpande lättdisko. Helena Mutanen har tidigare berört ämnet med sin Marilyn Monroe-skulptur, men temat åtföljs i Uddenbergs tappning av kväljningsförnimmelser. I kolossalformat blir de på halvdistans hanterbara fetischerna existentiellt skrämmande.

Grava olustkänslor av ett annat slag framkallar Johan Wik med ett par skickligt producerade videoverk. Ett av dem visar kanten på ett hustak, där en strid ström ungdomar glatt kastar sig ut i vad som förefaller vara ett kollektivt självmord. Den andra är en ännu mer obehaglig och närgången skildring av ett gäng kampsportkillar som drabbar samman i slow motion. Ansikten och kroppar deformeras med plågsam långsamhet, samtidigt som de dova ljudet av slagen ekar genom utställningsrummet. Kombinationen av raffinerad filmestetik, styvt ljudarbete och grovt våld påminner stundtals om Annika Larsson i sina bästa stunder. Johan Wik har emellertid hittat ett eget tonläge, som ger röst år den ambivalenta manligheten i ett samhälle där de traditionella könsrollsnormerna brutit samman.

wik_storAtt det finns ett samhälle utanför konstutbildningens kokong är uppenbart även i årets examensutställningar, men bilden av det har ofta passerat genom de självuppfunna myternas och berättelsernas filter. Ett undantag från denna regel är Sonia Hedstrands fascinerande videoverk som med poetisk lätthet följer de japanska dykarkvinnorna som långt efter inträdet i pensionsåldern fortsätter att plocka sjögräs, musslor och snäckor från Stilla Havets botten, precis som deras anmödrar gjort sedan 900-talet. Verket är en stark men lågmäld hyllning till en utdöende kultur som på sitt yttersta utstrålar obändig livskraft.

Livskraft av ett annat slag – men fördenskull inte svagare – skildrar Nadine Byrne, som uppfunnit en alldeles egen religiös kvinnosekt. Med spektralfärgerna som kod utför de mystiska ritualer i landskapet, där årstiderna glider förbi. Det låga tempot och de ständiga upprepningarna skapar en suggestiv rytm, men Byrne är medveten om förförelsepotentialen i verket. Därför har hon lagt till en brechtsk verfrendungs-effekt genom att exponera aktörernas scenkläder på hängare strax intill videoskärmen.

kauppiÄven Arvid Wretman spinner världar med mytens garn, men här är anslaget betydligt mer vildvuxet och drömskt. Med hjälp av teckningar, målningar, ljuslådor, objekt och ljud har han format en fantasivärld befolkad av en mängd väsen vars enda gemensamma nämnare är konstnärens egen vision. Wretman följer lekens logik, det konstnärliga skapandet befrias från sin teoretiska överbyggnad (om den alls någon gång funnits). Resultatet känns på en och samma gång bindgalet och helt konsekvent.

Som sig bör skall avgångselever ifrågasätta auktoriteter. Saima Malik gör det i form av ett kusligt lustmord på jultomten, en videoinstallation som omges av en veritabel Berlinmur bestående av glittriga julklappspaket. Väl inne i tomteborgen möter vi en rödögd och försoffad tomte som tömmer en ändlös rad Coca Cola-flaskor, för att sedan kissa i dem. Lite mer subtil i sin auktoritetskritik är Assa Kauppi, som i klassisk brons gestaltat ett startfält med barn i simdräkter av tävlingsmodell. Men koncentrationen på startpallarna finns inte,  ungarna uppvisar en blandning av vilja, ointresse eller likgiltighet – en av startpallarna är dessutom tom. Loppet är redan kört, så varför skall man anstränga sig?

edlbauerPå takvåningen huserar årets kandidater, i sedvanlig ordning mer komprimerade vad gäller utrymme än magistrarna. Men även här är det ofta den konceptuella och narrativa komplexiteten hos verken som gör sig påmind. Thomas Häméns videoinstallation “Abyss” låter oss blicka in i en esoterisk modell av ett universum i miniatyr, där – som hos Anish Kapoor – det mörka Intet öppnar sig som en suggestiv och sugande avgrund. Avgrunder av ett annat slag lurar i Dan Lindaus videoverk, som dokumenterar vuxna mäns krigslekar i autentiska uniformer från andra världskriget. Stundtals glimtar det verkliga krigets fasor till i sublimerad form, och verkets titel “We Are Making a New World” är hämtad från den brittiske krigskonstnären Paul Nashs berömda målning av det förödda landskapet i första världskrigets skyttegravshelvete. Nashs landskapsmåleri och Lindaus krigslekar speglar bägge mentala strategier för att hantera krigets skoningslöshet.

I slutet av en resa kan det vara bra att återvända till verkliga fundamenta. Gabriele Edlbauers poolinstallation dekonstruerar på sätt och vis den samtida installationskonsten, samtidigt som verket är en gåtfull och mångtydig installation av klassiskt snitt. Cirkeln är sluten.

Bilder (uppifrån och ned): Linda Bäckström, Anna Uddenberg, Johan Wik, Assa Kauppi, Gabriele Edlbauer

Adress: Fredsgatan 12, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 26/5 – 12/6

Anders Olofsson (text och foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.