Den klassiska Nikeskulpturen i Konstakademiens lokaler vid Fredsgatan har fått konkurrens av en strippa i gigantiskt skulpturalt format. Det är examensutställningsdags på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm och Cajsa von Zeipels (magister) rörliga verk ”Seconds in Ecstasy” sätter fart på entréhallens annars så stilla skulpturer. Upp och ned med ett fast grepp om strippstången slår kvinnans platåklackar nästan i taket och hästsvansen är på väg att sopa undan sockeln som konstens beskyddare står på. Dramatiken har börjat och en känga till konsthistoriens skönhetsideal är därmed utdelad.
Bland årets magisterbidrag (som är näst sista kullen magisterstudenter att examineras innan övergången till 3 års kandidat + 2 års masterutbildning) är det annars några videoverk som pockar på uppmärksamhet. Flera av dem spelar på gränserna mellan det teatralt fiktiva och det dokumentära. I Jonathan Lewalds starka svartvita film ”Mormors öga” får betraktaren följa i en enda långsam tagning (á la Tarkovskij) hur kameran närmar sig Mormor i en länsstol. Först ser vi henne och rummet från behörigt avstånd för att till slut hamna, och närmast genomborra hennes pupill med vår blick. Det är som om vi bokstavligen tar oss in i mormors öga i samma stund som pupillen luckras upp framför oss.
I Johanna Lombards mycket välgjorda videoinstallation med 4 filmer är jag konstant osäker. Här kastas betraktaren in i vitt skilda sammanhang som ändå tycks påminna om varandra. På två intilliggande skärmar visas filmerna parallellt. På den ena skärmen leker barn i olika åldrar tillsammans, hoppar runt, med eller utan bar överkropp när de målar eller pysslar. Så som barn gör. På den andra skärmen pågår i samma stund någon slags kurs för vuxna, lär känna dig själv eller är det kanske improvisationsteater eller rent av en initiationsrit hos någon sekt? Män och kvinnor hoppar runt, tjuter av skratt och visar rumpan och brösten, klänger på varandra och bildar hög. Säkert är även de vuxnas lek ett sökande efter gemenskap men sett genom den intilliggande filmen där barnen till synes leker naturligt visar det framförallt på de initialt trevliga sammanhang som av besynnerliga skäl övergår i obehaglig gruppdynamik. Ändå mer osäkrat blir det när barnen och de vuxna deltar i samma video – även om de bara målar ihop. De sociala koderna tycks inte fungera längre och jag känner tacksamhet över att jag kan gå vidare till nästa rum.
En helt annan slags lekfullhet möter jag i Paul Fägerskiölds måleri. Här finns gott om referenser till konsthistoriens Malevitj och Rothko, det är monumentalt måleri som förstärks av variationsrikedomen i presentationen. För även om verken kan ses var och en för sig blir leken med symboler och uttryck desto tydligare när målningarna hänger så tätt.
Om kandidaterna tidigare år uppmanats att ta ut svängarna inför examensutställningen så menade professor Eberhard Höll på pressvisningen att den nya högskolereformen eventuellt kan ha påverkat kandidaternas slutgiltiga verk, eftersom de genomgått ett smärre trauma för att försäkra en plats på masternivå (tidigare kunde en student fortsätta direkt till magisternivå från kandidatnivå utan att behöva söka platsen). Jag undrar om det verkligen är så att önskan att komma in på den konkurrensutsatta masterutbildningen inte kan förenas med ett starkt examensuttryck på kandidatnivå? Ju fler verk från kandidatutställningens 21 studenter jag ser desto mer övertygad blir jag att det är positivt med ifrågasättande och konkurrans för att slipa färdigheterna inför nästa nivå.
I Karl David Larssons (kandidat) installation ”I’ve been collecting yarn for some time now” känns det alls icke ängsligt. Det konsekventa samlandet av nystan har resulterat i en målerisk installation. I olika storlekar, på spolar eller rullade för hand ligger nystanen staplade på varandra eller en och en på trärena hyllplan som fyller hela rummet och färgerna fullkomligt sprakar.
Ett mer ljudligt sprakande finns i verket ”Quo Vadis” av Anna Lidbjörk (kandidat). En svart gungstol av gammalt snitt har försetts med motoriska krafter och far runt runt på en räls. De uppenbara referenserna till vår egen äldrevård byts snart mot en mer allmängiltig tolkning om att har man väl hamnat i gungstolen kommer det bara att fortsätta i en riktning tills man spårar ur. Här finns en fin känsla för den svarta humorn.
Av årets examensarbeten både från kandidat- och magisternivå är det flertalet som tar sig ton genom det teatrala något dramatiska uttrycket. Men det är dramatiken i de mindre offentliga sammanhangen som får företräde. Ett stort plus till utställningarna som helhet är att konstverken får ta plats i respektive rum. En ovanligt väl sammansatt examensutställning som inbjuder till nyfikenhet vad nästa rum kan tänkas erbjuda.
Bilder (uppifrån och ned): Jonathan Lewald, Johanna Lombard, Karl David Larsson, Anna Lidbjörk
Adress: Fredsgatan 12, Stockholm
Utställningarna pågår under perioden 27/5 -13/6
Jennie Fahlström (text), Oscar Furbacken, Jean-Baptiste Béranger (foto)
