Är det ett enskilt tema som dominerat utvecklingen på konstområdet under de senaste decennierna så är det tveklöst förändring. I och för sig är förändring något som utgör konstens livsnerv, men frågan är om så genomgripande förändringar som de vi kunnat uppleva sedan slutet av 80-talet någonsin tidigare inträffat under en lika kort tid i konstens historia. Det har nämligen inte bara handlat om introduktionen av nya tekniker och distributionsformer, utan i minst lika hög grad om ett radikalt ifrågasättande av konstskapandets traditioner och maktförhållandena på konstscenen. Ingenstans har detta ifrågasättande varit förknippat med så heta känslor som på konsthantverksområdet. När nu Kulturhuset gör ett slags bokslut över konsthantverkets kursförändringar under de gångna 20 åren är det mot denna bakgrund verken som visas skall avläsas.
Konsthantverkets ställning under högmodernismen var inte något att hurra över. Visserligen hade 70-talet sett viktiga vägvinningar göras framför allt av textilkonsten, som lyckats etablera de textila uttrycken som konst i paritet med vad som ställdes ut på gallerier, konsthallar och museer. Paradoxalt nog fick denna utveckling ett bakslag under 80-talet, när såväl det nyexpressionistiska måleriet och den postmoderna, teoritunga estetiken tvingade konsthantverket tillbaka på defensiven. Men det var en tillfällig uppdämning av en utveckling som inte gick att hejda, och genom hela 90-talet har konsthantverket – eller formhantverket, för att låna en term av Pävi Ernkvist och Zandra Ahl – både ömsat skinn och tagit sig igenom en kreativ identitetskris med gott resultat.
När Liljevalchs år 2005 stöpte om den traditionella Vårsalongen till en konsthantverkssalong under titeln ”Formbart” väckte det ont blod i vissa kretsar, men var i själva verket manifestationen av en lång och genomgripande förändring. Även ambitiösa utställningar som ”100 tankar om konsthantverk” (organiserad av Riksutställningar), IASPIS projekt ”Craft in dialogue” och Nationalmuseums utställning ”Konceptdesign” förstärker intrycket av konsthantverksområdet som en av den visuella gestaltningens mest dynamiska sektorer. Men det har inte varit en lätt resa. Vill man spetsa till det, skulle man kunna säga att fronten gått mellan det å ena sidan det läger som velat slå vakt om konsthantverkets brukstänkande och materialkunskap och å den andra sidan det läger som låtit sig inspireras av samtidskonstens systemkritiska och konceptuella förhållningssätt. Det är också kring denna frontlinje som ”Sakernas tillstånd” gör sina nedslag.
Klokt nog har curator Pia Kristoffersson valt att inte försöka presentera den slutgiltiga sanningen om dagens konsthantverk i form av en enda, sammanfattande utställning. ”Sakernas tillstånd” har därför försetts med två betydelsefulla satelliter, ”Säg inget, jag tror jag förstår” (med Love Jönsson som curator) och ”Bilden av ett hem” (curerad av Kristoffersson själv). Det gör att man – trots pedagogiskt upplagda informationsskyltar och en lättläst katalog – intagit ett ganska avspänt förhållande till ämnet. Det är inga dogmer som ska drivas hem, inget som skall brännmärkas och inget som skall krönas till norm. Om urvalet av konstnärer kan man givetvis ha sina åsikter, fattas bara annat. För egen del saknar jag exempelvis Mårten Medbo, Kajsa Jagare, Åsa Skogberg eller Andreas Nobel. Och jag hade klarat mig utmärkt väl utan Ulrica Hydman-Vallien, som jag tycker representerar något helt annat flertalet av de övriga deltagande konstnärerna.
Med detta sagt finns det är ändå urvalet mångsidigt och inte alls publikfriande. Radikalslöjdaren Anders Jakobsen (med sitt eget varumärke Lagombra) åstadkommer föremål som fortfarande – trots att man borde ha vant sig – kan provocera den som fötts upp på ljus, svensk slöjdtradition. Desto större genomslag har han på landets konsthögskolor. Det är bara att ta en titt på Nanna Nordströms stora installation längst upp under takåsen på Kungl. Konsthögskolans Vårutställning på Konstakademien, så blir sambandet genast klart. Veteranen Anna Sjons Nilsson har också behållit en friskhet och fräckhet i anslaget, som gör hennes objektvärld till en slags konsthantverkets commedia dell’arte. Zandra Ahl och Per B Sundberg har under senare år exponerats så flitigt att man nästan kunnat befara att deras verk skulle tyngas av en visuell övermättnadskänsla. Men i ”Sakernas tillstånd” har de givits ett frikostigt utrymme, vilket gör att det blir möjligt att hitta många nya infallsvinklar på redan välkända föremål.
I utställningen ”Säg inget, jag tror jag förstår” är det berättande momentet starkare än i ”Sakernas tillstånd”. De utställda verken kräver därför lite mer tid än de många skulpturala oneliners som ”Sakernas tillstånd” levererar. Jennifer Forsbergs stengodslampor med deras närhet till både mat och fekalier samspelar med Julia Kristevas teori om det abjektala, de aspekter av existensen som förbisetts eller uteslutits. Något likartat gäller Jimmy Stambrandts keramik, som förenar det oförenliga i och med att traditionell funktionsorienterad design bokstavligt talat smälts samman med figurer och situationer ur en sällsam sagovärld.
I ”Bilden av ett hem” problematiseras det berättande, reflekterande tonfallet ytterligare. Hemmet är av hävd konsthantverkets främsta scenrum, men i utställningen är inte hemmet en trygg och stabil plattform utan ett mångtydigt, motsägelsefullt och konfliktfyllt medium. Magdalena Dziurlikowska tar oss med på en humoristisk men hopplös sisyfosvandring när hon mitt i en kaotisk vardag sakligt redogör för hur man skulle kunna förbättra den fysiska omgivningen genom homestyling. Eva Mozards textila applikationer har samma yttre ton av saklighet, men döljer betydligt mörkare bottnar, liksom Helene Hortlunds närmast maniska stick- och virkövningar. Samma känsla av att normaliteten gått i spinn möts man av i flera av de keramiska verken, som Frida Kjellmans kvaddade bulldog, Pernilla Janssons likaledes punkterade klot och Linda Karlssons brutalt tillklämda och glaserade lergodsobjekt.
Ett utställningsprojekt av det slag som Kulturhuset givit sig på kräver tid av publiken. Lyckligtvis finns alla tre utställningarna kvar en bra bit in på hösten. När jag ändå är i färd med att utdela plustecken bör ett speciellt sådant reserveras för utställningsscenografin, som genomgående håller mycket hög klass. Vad som lätt hade kunnat bli en objektens katalogaria har förvandlats till ett äventyr i miniatyr, där presentationen lyhört samverkar med de utställda verken. Enda plumpen i protokollet är missen att inte förse monitorerna i ”Sakernas tillstånd” med hörlurar. Som nu är fallet hamnar man alltför ofta i en kakafoni av ljud när videosamtalen med de deltagande konstnärerna söker överrösta varandra.
Bilder (uppifrån och ned): Helene Hortlund, Eva Mozard, Anna Sjons Nilsson, Jimmy Stambrandt
Adress: Sergels torg
2009-06-09 Anders Olofsson (text), Kulturhuset (foto)
