Publicerad 11 mars 2009 Av I Konstkommentarer Med 1568 Visningar

Kritik i teori och praktik

Ämnet kritik har varit förhållandevis frånvarande på våra universitet. Under hösten, 2009, ger Uppsala universitet den helt nya kursen Kritik i teori och praktik. Rikard Ekholm, som håller i kursen tillsammans med Åsa Arketeg, berättar varför en kurs i kritik är viktig i dag.

Ämnet kritik har inte direkt varit högprioriterat på de svenska universiteten. Frågan är varför? Kritiken i dags- och kvällspressen får stort utrymme, och den berör och engagerar läsare och kulturproducenter. Om detta vittnar de debatter om kritik som med jämna mellanrum återkommer på bloggar och i media. Kritiken borde vara ett relevant ämne för universiteten, inte minst på grund av kritikens historiska betydelse. Varför har kritiken varit i skymundan?

Bevakningen av teatrar, konsthallar, litteratur och så vidare, kan inte enbart bestå av reportage och intervjuer. Kritiken fyller en viktig men samtidigt enkel funktion. Kritiken ger genom beskrivning, tolkning och värdering läsaren möjlighet till en djupare förståelse av det objekt som avhandlas i den kritiska texten. Kritik skiljer sig på så vis distinkt från kulturreportaget.

Kritiken har många sidor. Det är något med den som ofta berör, ibland upprör sina läsare. Som kulturkonsument och tidningsläsare har jag funderat över vad kritikens funktion och betydelse är. Jag har dessutom haft möjlighet att själv skriva kritik, i mitt fall har det framförallt handlat om konstkritik. Som så många andra har jag ibland undrat vad kritikern menar, och andra gånger har jag fått djupa insikter. Jag har knappast varit ensam om erfarenheter av det här slaget.

Kritik har under olika perioder debatterats med stor glöd (konstkritikens kris t ex). Vad som i mina ögon har varit lite besvärande, är att den värld jag så ofta har lutat mig åt, inte har kommit med någon replik i dessa kritikdebatter. Universitetsvärlden, där jag spenderat tio år som både student och doktorand, har i stort negligerat det offentliga samtalets kritiska diskussioner. Diskussioner i media om kritik har skötts internt, det vill säga av verksamma kritiker och ibland av konstnärer, filmare, och andra kulturproducenter, som bidrar med sina perspektiv. Anledningen till att universitetsrepresentanter har dragit sig för att delta i diskussionen beror kanske på att ämnet kritik har varit så frånvarande på våra svenska universitet. Det har nog varit långt ifrån en självklarhet att ge sig in i debatten som professor i till exempel filosofi eller litteraturvetenskap. Kritiken har hamnat mellan borden, tror jag. Varje enskild institution har lika stor – och lika liten – anledning att ge kurser om kritik. Det finns undantag förstås, men med tanke på hur stor plats kritiken tar i media och med tanke på hur mycket den engagerar läsare, kulturproducenter och kritiker, är det ändå egendomligt att kritikämnet har varit åsidosatt på svenska universitet.

Att jag tycker så är en av anledningarna till att jag, tillsammans med filosofie doktor Åsa Arketeg, har tagit tag i saken. Vi arbetar båda inom ämnet estetik. Estetik och kritik är inte minst internationellt ämnen som är sammankopplade. Under hösten 2009 ger vi kursen Kritik i teori och praktik vid Uppsala Universitet. Kursen pågår under en hel termin och ger 30 högskolepoäng, och kursen riktar sig till blivande kritiker. Vi arbetar med kritikens teori och historia och lägger stor vikt på studentens eget skrivande.

Det finns mycket att säga om kritiken i svensk dags- och kvällspress. Dagligdags får läsaren möjlighet att läsa recensioner, kommentarer och essäer skrivna av en rad intressanta kritiker. Men kritiken dras ofta likväl med sin egen kritik – kritiken av kritik. Kritiker inom nästan alla områden, har med en ökad intensifiering, under de senaste tio åren debatterat kritikens problem och möjligheter. Kritiken kan därför sägas vara mer aktuell än någonsin. De problem som formuleras ser lite olika ut beroende på vilken konstart som berörs, men förenas ofta av några gemensamma punkter. Kritiken kritiseras och beskrivs inte sällan som snuttifierad, okritisk och vag. Filmkritiken, till exempel, har kritiserats för att vara okritisk. Ett annat exempel är konstkritiken som har anklagats att å ena sidan vara för vag, och anda sidan att vara alltför raljerande. All kritik har fått klander för att vara för snuttifierad. Det snabba, smidiga och lite roliga premieras ofta i media – på bekostnad av underbyggnad och (teoretiska) resonemang. Detta menar i alla fall många debattörer.

Vad är då argumentet för att texterna ska se annorlunda ut än vad de gör i dag? En kritiker kan knappast gå till sin redaktör och be om att få skriva svårt och långt – för sakens egen skull. Hur skulle det låta? Texter i dags- och inte minst kvällspress, är till för läsaren med en allmän kunskap i baggaget. Artiklar i vanliga tidningar skrivs inte för konstnären, filmaren, intendenten, teatermannen, doktoranden, etcetera. Nivån kan med andra ord inte vara för hög när läsaren har ringa förkunskaper. Blir det för svåra och långa texter tröttnar läsaren, kan man anta.

Men det har varit annorlunda, se bara på de kritiska texter som skrevs i svensk dagspress under 1980-talet. Då var det inte bara Freud som nämndes i recensionerna (Freud är den teoretiker som man alltid får nämna). På kultursidorna diskuterades teorier som knöts till teoretiker som Roland Barthes, Michel Foucault och Jacques Derrida, för att ta de mest omskrivna namnen. I dag syns dessa namn och deras teorier allt mer sällan på kultursidorna. Vissa menar att detta är bra, medan andra tycker att det är fel att teoretiska resonemang mer sällan diskuteras i media i dag. Det är förstås svårt att säga något rent objektivt om detta. Men som läsare är det alltid tråkigt att känna sig underskattad, inte sant? Ett problem i anknytning till detta har med de svenska tidskrifterna att göra. Vi har tidskrifter som håller sig på en mycket hög teoretisk nivå, till exempel SITE och OEI, den senare har trots att den skrivs på svenska, fått positiv uppmärksamhet i Artforum, den i särklass största internationella konsttidskriften i dag.

De teoretiska resonemang som fördes i svensk dagspress under 1980-talet och som sedan successivt försvann, har nog i viss mån flyttats över till svenska tidskrifter. Problemet med tidskrifterna är att de inte når ut till den stora allmänheten, vilket i sin tur sätter fingret på det svenska kulturklimatet. Den kunskap som representeras där, når nästan bara de få redan invigda. Slå upp en större tysk eller fransk dagstidning och texterna där ser annorlunda ut än vad de gör i Sverige. Där är texterna just långa och svåra. Artiklarna kräver ogenerat något av läsaren – förkunskap och engagemang. Det är nästan som om tidningskulturen där vilar på ett annat slags bildningsideal. Vi i Sverige har kanske de kultursidor vi förtjänar? Vi är lagom intresserade av kultur, och därför har vi kanske en kritik som är lagom? Eller hur ser det ut i dag, egentligen? Det år frågor av det här slaget vi kommer att diskuterar på kursen Kritik i teori och praktik.

Går jag som katten kring het gröt? Det jag vill ha sagt är att kritikämnet hör hemma också på universiteten. Universiteten ger två möjligheter som inte kan tillgodoses på samma sätt någon annanstans i samhället: fördjupning och förkovring. Att fördjupa sig i ett ämne som kritik, som är så viktigt i det offentliga samtalet, är grunden för den förkovring som består i att på egen hand, och i relation till det intellektuella ramverket, reflektera över och aktivt förhålla sig till sitt eget tänkande och skrivande. De debatter som under de senaste åren har präglat media och inte minst bloggosfären visar hur viktigt och engagerande kritik är. I kursen kommer vi att diskutera hur media fungerar i dag, vem som skriver, varför och hur. Vi granskar även den redaktionella makten – vem styr över vad som skrivs? Och vi arbetar aktivt med studentens eget skrivande, denne får skriva kommentarer, recensioner och essäer.

Rikard Ekholm som är doktorand i estetik, samt verksam som kritiker och journalist, ger under hösten, 2009, tillsammans med Åsa Arketeg, kursen Kritik i teori och praktik, vid Uppsala universitet.

2009-03-11 Rikard Ekholm

Frilansande konstkritiker och journalist. Skriver sedan 2007 på en avhadling i konstfilosofi/estetik vid filosofiska institutionen på Uppsala Universitet. Bloggar på http://sarts.blogspot.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.