<

Publicerad 17 september 2009 Av I Konstkommentarer Med 1894 Visningar

Konstkritiken som fornminne?

Apropå Palettens senaste konstkritiknummer (2 /2009) skrev Ingela Lind en recension i Dagens Nyheter den 25 juli med rubriken ”Är den litterära konstkritiken ett fornminne?”. Hon skriver att “Förhandsreportage och krönikor vinner terräng, medan kritiken tvingas bli instrumentell och därmed mallad och tråkig. Och den osäkrare, ibland mer litterära och mindre klatschiga analysen är i dag nästan ett fornminne.”

Att det finns intresse för konstkritikens tillstånd i allmänhet och den litterära konstkritikens framtid i synnerhet framkom av den välfyllda Studion på Moderna Museet den 10 september på just temat ”Är den litterära konstkritiken ett fornminne?” i Palettens och Konstkritikersamfundets regi. I panelen satt Eva Ström (poet och konstkritiker), Marie Lundquist (poet och fotoskribent), Carl-Johan Malmberg (essäist och konstkritiker) och Christian Chambert (ordförande i Svenska konstkritikersamfundet). Moderator var Sophie Allgårdh (chefredaktör för Paletten och konstkritiker i Svenska Dagbladet).

netart

Att följa Marie Lundqvists tankar kring sitt skrivande är lycka för den språkligt intresserade. Det börjar så enkelt med en definition av ordet fornminne – spår av liv. Sedan med fjärilsförsiktiga formuleringar om hur hon använder sig av blicken och språket för att förstå om ett konstverk låter sig omvandlas till ord. Nyfikenheten på vad det är som öppnar respektive stänger ett konstverk för sin betraktare. För Lundqvist är bildens (särskilt fotografiets) värld tyst medan den språkliga tolkningen inte är det, och därför upptar en stor del av hennes skrivande hur man kan gjuta in verkets tystnad i sitt språk.

För Carl Johan Malmberg handlar skrivandet om det som redan Oscar Wilde insett eller varför inte Ferdinand Boberg demonstrerat i sitt Bünsowska hus på Strandvägen. Kulturella gärningar tänkta för en framtid. ”Konstkritikens kris idag”, säger Malmberg, ”är att man inte skriver för framtiden”. Man skriver bara för stunden och försöker ta plats på ett sätt som är markerat och moderiktigt. Malmberg påpekar att eftersom konstens utvidgade fält har blivit så omfattande har en betydande del av en kritikers uppgift kommit att handla om att försöka överblicka detta fält och därefter positionera sig i stället för att tolka verket mer djuplodande och förhålla sig till det med språkets hjälp. Den tolkande kritikern är utdöd, menar Malmberg, men inte på grund av för begränsade utrymmen i dagspressen utan för att dagens konstkritiker är mindre intresserade av att tolka verket än av att positionera sin ståndpunkt i förhållande till nämnda konstfält.

För poeten och kritikern Eva Ström är en viktig aspekt på dagens kris för konstkritiken den faktiska mediekris som innebär tidningars tabloidformat, tidspress, minskat utrymme för en recension och klart sämre betalt för frilanskritikern. Sophie Allgårdh flikar in att idag finns det ingen fast anställd kritiker i Sverige, utan alla är frilans. Den mer djuplodande analysen tycks alltså få trängre utrymmen för att ge plats åt de förhandsreportage och krönikor som Ingela Lind talar om i sin recension. Carl Johan Malmberg däremot anser att det alltid klagats på utrymmet i tidningen, men den verkliga krisen är att det inte finns någon som verkligen vill skriva. Här får Malmberg mothugg av DN:s Jessica Kempe och Expressens Agneta Klingspor i publiken som bestämt menar att det är ramarna runt konstkritiken i pressen som förminskat dess betydelse och möjlighet till djuplodande tolkningar. Malmberg erkänner att han skäms en aning för sin nyss så hårdföra linje.

Är då den litterära konstkritiken ett fornminne? Christian Chambert gav ett antal exempel från litterär kritik från ”forntiden” från Charles Baudelaire via Gunnar Ekelöf till Ulf Linde. En samling manliga författare vars texter i flera fall var intressantare än själva konstverket menade Chambert. Utifrån dessa bjässars möjlighet till att publicera sig i dagspressen framstod den litterära kritiken onekligen som ett fornminne. Men av intentionerna att döma hos de inbjudna deltagarna till kvällens samtal verkar den litterära kritiken vara allt annat än ett fornminne. Detta blev tydligt när Lundquist, Malmberg och Ström lämnade alla referenser till tidigare kritiker och tänkare som just fornminnen därhän och formulerade sina respektive förhållningssätt till den konstkritiska texten, sina tankar inför, under och efter skrivandet. Men hur man löser ekvationen att skriva djuplodande konstkritik i ett alltmer begränsat utrymme i tidningen ser problematiskt ut om man med djuplodande menar helsidor för att kunna analysera och tolka. Det intressanta samtalet avslutades med att Sophie Allgårdh läste upp Södertörnprofessorn Dan Karlholms önskan om att det nu var dags att släppa den gamla sortens konstdömande för att uppnå en mer oberäknelig och konstig konstkritik. Litterär eller inte, vem vet?

2009-09-17 Jennie Fahlström (text)

Frilansar som skribent och konstpedagog i Stockholm. Har en magister i konstvetenskap från Stockholms universitet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *