Publicerad 23 maj 2013 Av I Recensioner Med 42650 Visningar

Konstfacks Vårutställning

skoldKonstfacks Vårutställning är numera en mastig historia som sprider ut sig i alla skrymslen och vrår i skolans lokaler vid Telefonplan. 164 studenter ställer ut, och mångfalden är som sig bör bedövande. Enda plumpen i protokollet är den korta utställningstiden: endast 10 dagar. Det är synd, eftersom en stor del av de projekt och arbeten som ställs ut omgärdas av mer eller mindre konceptuella textmassor och bredvidläsningsmaterial, som kräver att man tar sig tid för att förstå sammanhanget. Och då försvinner timmarna ganska lätt.

Kanske är just detta Vårutställningens styrka och svaghet. Dagens utbildningsmodell stället betydligt högre krav på reflektion och dokumentation än förr om åren,vilket resulterar i gedigna, väl genomtänkta presentationer. Avigsidan är att det visuella intrycket försvagas, och det blir svårt att fånga utställningsbesökarens öga på de ca 15 sekunder man har på sig. Därför är det kanske inte så konstigt att det är studenter från de program som “av naturen” har en stark materialanknytning som också har lättast att fånga de trolösa besökarblickarna.

haggTherese Sköld (Ädellab) gör sällsamma föremål som tar sin utgångspunkt i drömmar och minnen, medvetet återkallade i form av fragment. Resultatet blir objekt som ömsom bär karaktärsdrag av att vara nyttoföremål, använda i något sammanhang som för länge sedan glömts bort, ömsom ett slags tredimensionella collage som ger associationer till olika aktiviteter som har att göra med att binda upp, kontrollera, innesluta och fånga i en begriplig kontext. Nyckelordet är ambivalens, något som Sköld förmedlar med känsligt och precist handlag.

Karolina Hägg (även hon från Ädellab) tar sin utgångspunkt i det mest vardagliga, i detta fall maten/måltiden. I en installation centrerad kring ett matbord har hon skapat en värld där ätandet och maten exponeras i ett bitvis dubiöst sammanhang. På golvet breder en jättelik, vit gris ut sig, och föremålen som pryder bordet är allt annat än nordiskt svala. De befinner sig i olika stadier av överlagring eller nedbrytning, en tydlig referens till det beklagliga faktum att just livsmedel idag är en av de främsta faktorerna bakom folkohälsan.

zlatev1Även Kamen Zlatev (Konst) gräver djupt i de samtidskulturella grytorna i det projekt han själv liknar vid att koka soppa. Men eftersom vi lever i den 21:a århundradet sker inte detta med hjälp av en spik utan med Google som verktyg. Zlatev har gjort bildsökningar på Nätet med utgångspunkt i olika mer eller mindre abstrakta begrepp. Av resultatet har han skapat ett enormt palimpsest, där mönster, bildfragment, skisser och annan grafisk information överlagrar varandra. Alltsammans presenteras i ett slutet rum, en smått genialisk idé eftersom Nätet i sig inte kan fångas rumsligt. Zlatev ger en suggestiv och skamlöst dekorativ tolkning av informationssamhällets överflöd och oberäknelighet.

nilssonMen ska man ta ut svängarna ordentligt i strävan att fånga den komplexa samtiden i korsningen mellan drömmar mardrömmar, då är förmodligen keramik och glas perfekta arbetsmaterial. Janina Nilsson (Keramik/Glas) tar avstamp i en fiktiv mytologi, en sagovärld där varelser från en parallell värld råkat hamna på vårt eget suspekta klot, bara för att stelna till fruset glas. Man känner igen upplägget från traditionell science fiction, och Nilsson är noga med att det är en berättelse hon presenterar, inte bara en handfull glasfigurer. Det är inte svårt att ha medkänsla med de stackars varelserna (som alla har individuella namn som Fiix, Kiwix och Surruz). Nilssons poetiska vemod fångas i de blanka glasytorna, där vi – om vi står riktigt nära – plötsligt iakttar vår egen spegelbild.

tallenÄven Alexander Tallén (Keramik/Glas) har sin startpunkt i en gedigen tradition: figurinen. Det var emellertid länge sedan figurinen hade tillträde till det estetiska finrummet. De flesta får väl snarare smått rysliga associationer till tingestar som befolkade våra mor- och farföräldrars vitrinskåp. Men Tallén har tagit figurinen in i den oregerliga samtiden. Hans ensamma man med tändsticksasken i handen, omgiven av bensindunkar, har otäcka referenser till självbränningen som politisk protest (allt vanligare i våra dagar). Talléns gestalt utstrålar docka snarare resignation än protestvilja. Det är ett starkt, skulpturalt monument i det lilla formatet över ett samhälle som begraver oss i oss själva och gör gör språket som förenar oss till tomma gester.

kellerthKonst och konsthantverk har som främsta egenskap att tillföra något fysiskt substantiellt. Att gestalta abstrakta begrepp är aldrig lätt om man måste förhålla sig till ett fysiskt medium. Men Anna Kellerth (Textil) lyckas ändå ganska bra med sin installation “Tomhet”. För givetvis är det inte tomheten i sig hon låter ta textil form, utan själva känslan av tomhet som ändå för det mesta har en relation till något fysiskt påtagligt. Mot en svart fond, perforerad av stora hål, avtecknar sig en till synes fritt svävande, ljus form som hålls på plats av ett knippe förtöjningslinor. Den svarta stumheten konfronteras med en uppåtriktad, hoppfull rörelse som ändå till sist fjättras i flykten. Kellerth går i land med konststycket att ge diffusa känslor och begrepp en konkret gestaltning, dock utan att förfalla till det illustrativa.

stenKläder som på något sätt alluderar på de mindre angenäma sidorna av människokroppen var ett koncept som föddes ur det sena 90-talets vurm för genus och biologi, inspirerad av postpsykoanalytiska filosofer som Lacan och Kristeva. Johan Sten (Textil) tar upp den slibbiga tråden på ett snyggt och smått humoristiskt sätt. Hans draperingar imiterar mänskliga inälvor, men blir samtidigt till vadderade plagg med potentialen att skydda bäraren både från insyn från omvärlden och från vädrets makter. Det skyddslösa transformeras till skydd.

Även hos Sandra Zupanic (Textil i det utvidgade fältet) finns en strävan efter att vända på begreppen för att på så sätt nå fram till gestaltningen av en ny slags verklighet. Uttråkad av den digitala världen och dess tekniker har hon gått till botten med frågan om det går att representera de digitala fenomenen i materiell form.

zupanicNätet är fullt av animerade GIF-filer, filer där man med enkla medel får lagren i bilden att skifta så att en rörelse uppstår. Zupanic har tillverkat en analog version av GIF:en genom att låta en motor driva ett antal cylindrar med vävda mönster. Resultatet är att de vanligtvis slenatrianmässigt upplevda effekterna framstår som spektakulära engångsföreteelser. Precis som 60-talets kinetiska skulptörer demonterar och remonterar Sandra Zupanic komplexa rörelser så att bara de väsentligaste elementen återstår. Less is more.

Bilder (uppifrån och ned): Therese Sköld, Karolina Hägg, Kamen Zlatev, Janina Nilsson, Alexander Tallén, Anna Kellerth, Johan Sten, Sandra Zupanic

Adress: LM Ericssons väg 14, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 16/5 -26/5

Anders Olofsson (text och foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.