Publicerad 19 maj 2017 Av I Recensioner Med 4047 Visningar

Konstfacks vårutställning 2017

Lina Wilckens

I den största vårutställningen på Konstfack någonsin, med 195 studenter deltar från 28 olika länder, är det svårt att se skogen för alla träden. Med skogen menas då ett sammanhängande tema, en övergripande idé eller en tydlig trend. Utställningen beskrivs av curator Marti Manen som en reflektion över mänskligt varande, över de centrala frågor som definierar det allmänmänskliga såsom; Vilka är vi? Vad gör vi här? Vad vill vi uppnå?

Smalare än så blir det inte och det hade med all sannolikhet varit omöjligt att hitta ett tydligare tema i det myller som uppstår i varje vrå av Konstfacks utställningslokaler och ateljéer. Däremot kan man i studenternas verk hitta mindre teman och frågeställningar.

Maja Fredin

Den levda kvinnokroppen behandlas i flera verk. Lina Wilckens, kandidat i industriell design, ger i verket un{common} ett alternativ till den traditionella gynekologstolen. Wilckens loungestol ger kvinnor bekvämlighet i en utsatt situation samtidigt som den ger möjlighet att ta plats. Maja Fredin som tar en kandidat från textilprogrammet har i verket ”Iris Cato – Revenge of the Beach (a manifesto for my sexuality)” utvecklat ett alter ego som en koncentrerad gestaltning av sin sexualitet. I aversionen mot mannens sexualiserande blick krossar Iris Cato den objektifiering som uppstår genom mannens voyeurism. Utgångspunkten för verket må vara något grandios men Maja Fredmans alter ego ger betraktaren hopp om en bättre värld.

Rasmus Nossbring

Också manliga normer och beteenden behandlas av Konstfacks studenter. Rasmus Nossbrings skulpturer av män i verket ”De som väntar” utför vardagssysslor som att gå ut med soporna eller äta en smörgås på toaletten. Hans figurer ger ett sårbart intryck och det finns något skört och vackert i framställningen av de enkla vardagssysslorna.

Vackert keramiskt hantverk bjuder Alvina Jakobsson på. Hennes metod går ut på att hon draperar keramiska objekt i olika strukturer. Materialiteten skiner igenom i verken och ytans intrikata textur skapar en vacker kontrast. Jag kommer nyfiket vänta på vad denna student bjuder på i framtiden.

En annan konstnär som visar på bra bemästrande av tekniken är Dina Isæus-Berlin. Precis som i Alvina Jakobssons keramiska skulpturer finns här ett fokus på själva mediet och arbetsprocessen. Ett förutsättningslöst måleri med spår av måleriakten ses i Isæus-Berlins storskaliga verk.

Lisa Westergren

Interventioner i rörelsemönster och normativa beteenden bjuder två masterstudenter i Spacial Design på. Lisa Westergrens ”Vague Architecture and Potentials of Spatial Uncertainty” bygger på skevhet och oförutsägbara rörelsemönster. Tvärtemot vad vi normalt förväntar oss av arkitektur. Genom en sådan intervention kan vi se mönster i hur vi uppfattar och själva och den egna kroppen. Även Fanny Dorthes ”Delar av en entré” kan ses som en form av intervention i våra rörelsemönster. Det kan delvis bero på placeringen i utställningen, som namnet antyder skapar de en entré in i ett av utställningsrummen. Dörrar kan också ses som ett naturligt avbrott i rörelsemönster och den överdrivna skalan på Dorthes verk är ännu ett avbrytande moment.

Ett verk som står ut i Vårutställningen är ”Swing Jam” av Kyung-Jin Cho som tar en Master i Individual Study Plan in Design. Ett antal lerskålar på ett podium träffas av en pendel som slumpvis svänger mellan dem. Dova klanger ljuder från verket. Trots att Kyung-Jin Cho hämtat inspiration från en jordbävning hon upplevde i Seoul är verket meditativt. Utställningstexten ger som i så många andra fall i utställningen ett lite högtravande intryck. Kopplingarna till verket är inte helt tydliga men ”Swing Jam” är ett briljant verk i sig själv.

Dina Isaeus-Berlin

En annan konstnär att hålla ögonen på i framtiden är Andreas Kauppi (överst). Hans ”Obehagsbehaget” grundar sig i Julia Kristevas teorier om det abjekta från texten ”Powers of Horror: An Essay on Abjection”. Obehagsbehaget är ett passande namn för Kauppis hudfärgade, mer eller mindre föreställande skulpturer. Exkluderandet av modern för skapandet av en egen identitet är en av grundpelarna för det abjekta. Kauppis modersliknande form med ett hål format som en vagina är stark i sin enkelhet. Obehaglig men samtidigt lockande.

Vårutställningens visuella koncept, skapat av Minna Sakaria, ger en behövlig inramning till denna spretiga men samtidigt myllrande härliga utställning. Den röda mattan och en manipulerad stockbild av densamma, får representera ett visuellt spektakel. Samtidigt som den indikerar vikten av det som visas, dess visuella trovärdighet om så vill.

Johanna Theander

Foto: Respektive konstnär/Konstfack, LM Ericssons väg 14. Utställningen pågår 11 – 21 maj 2017

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *