Publicerad 08 juni 2020 Av I Recensioner Med 1305 Visningar

Konstfacks masterelever i konst på Mint

Elise Léonin, installationsbild, Mint konsthall

En trappa ned och längst bort i utställningen med de 15 avgångseleverna från masterprogrammet i konst på Konstfack 2020, ligger ett mörkt insprängt förråd med plåtskåp, avspärrningsband och flera transportvagnar i rostfritt stål med blinkande skärmar. Det är ett slags retroestetik över verket An Investigation into Sleep Deprivation som Elise Léonin presenterar. Ett virrvarr av hjärnvågor, binaurala rytmer och isokroniska toner, som jag inte vet vad det betyder, men som Léonin skriver om i utställningstexten, om hur hon undersökt möjligheten att ”hacka” sig in i sin hjärna. Jag får upplevelsen av ett bottenlöst, närmast matrix-febrigt, flöde av sömnbrist. Som runt omkring på golvet ligger nedmonterat i datordelar, likt hjärnor vars innehåll har hällts ut och sorterats om på småtimmarna. Installationen är trevande och har ingen vidare finish, men just därför får verket en nerv som känns pågående. Trovärdig. Ser fram emot att se hur den känsligheten kommer att utvecklas.

Danae Valenza, installationsbild från Mint konsthall

Ett verk som däremot har finish är Danae Valenzas bidrag Fönstren blev till en Glastrumma. Verket består av stålskulpturer med tillhörande video på väggen i ett genomgångsrum liknande en trappuppgång. Även detta verk har en fascination för hur hjärnan fungerar och här har konstnären utgått från en pianist som fått sitt minne raderat. Hur återfår man sina berättelser? Formerna på skulpturerna återger för mig återhämtandet. Det långa sökandet ur ett varandets nollpunkt. Vattendroppar som fastnat mellan två glasskivor. Arkitektoniska element. Av hur ett liv stannar upp. Jag hör hur pianisten Mal Waldron spelar med fingrarna mot trappräcket av stål på vägen upp. Avlägsna toner som länkar ihop minnen. Ljudet av hasande steg mot sten. Det är snyggt, poetiskt, tänkvärt och helt klart en av mina favoriter på utställningen.

Petronella Petander, The Haven

I trappavsatsen mot den nedre våningen pågår The Haven, ett videoverk av Petronella Petander. Ett verk som också visas just nu på Bonnierskonsthall.se. Jag hade inte sett verket innan och kände heller inte till den bakomliggande historien. I trappan ned från övervåningen finns 6 stycken ljudinspelningar som ger en bakomliggande bild av filmen. Är dock glad över att jag lyssnade på de sex ljudspåren efteråt, för på så vis blev filmen mer mångbottnad. Blev rörd till tårar av videon. Trodde först den handlade om en liten grupp barn, rumänska tiggare, som tillsammans med sin mamma sökte efter platser att kunna andas ut på, få vara människa på, runt om i världens alla olika tvättstugor. Men fantiserade också om hur utanförskap kan vara en människa som har ett hem, men aldrig kan komma in i samhället. Utfryst av normer och fördomar. Där tvättstugan för den människan blir ett fönster mot världen, likt Facebook, där man låtsas vara en person man aldrig blir. För en liten stund, fri. Ensamheten är lömsk och ett aldrig sinande ämne, även för de som aldrig varit hemlösa. Filmen grep tag om mig på djupet. Den är exakt avskalad och ändå med en perfekt densitet av sitt eget innehåll.

Verk av Ferdinand Evaldsson

Fight Flight Freeze II är en målad trärelief av Ferdinand Evaldsson. Titeln antar jag syftar på den fysiologiska termen med samma namn. Där en neurologisk reaktion, amygdala skickar signaler till hypothalamus, som stimulerar det autonomiska nervsystemet ANS. Det är kort och gott kroppens reaktion vid fara. Målningen föreställer armar med händer som greppar varandra i en cirkel. En kroppslig mur med en potentiell öppning? Målad med falurödfärg och krita som ger färgen mestadels en rosa ton. Det finns en perfektion över Evaldssons samtliga verk. De är vackra och subtila men samtidigt lite obehagligt aggressiva, i sin tillrättalagdhet. De två motpolerna ger dock en intressant spänning åt verken. Ser fram emot att se kommande utställningar, då jag tror Evaldssons verk dyker upp på många ställen framöver.

Josefin Jussi Andersson, installationsbild från Mint konsthall

I sin helhet är avgångsutställningen bred med många uttryck. Josefin Jussi Andersson har också tagit arkitekturen i anspråk och låtit konsten bli en gemensam kropp med rummet. Färgerna i installationen smälter in i interiören. INNAN VI KÖPER, är andra delen av JJ Anderssons projekt Mutual Mutant, ett projekt som sammanfogar föremål med ett tidigare industriområde. Verken ifrågasätter hur den kapitalistiska drivkraften brukar platsen, förorenar den, men sedan aldrig riktigt låter den ligga i träda. Snabbt ska den saneras och brukas på nytt. Möjligen utarmas? Det är i alla fall frågan, för tiden går och innan vi köper kan betraktaren fundera över befruktningsprocesser i förhållande till cykler och tid. Intressant och klurigt verk.

Utställningen på Mint med Asrin Haidiri och Emily Fahlén som curatorer sträcker sig utåt. Allt från att vilja göra åverkan på ett rum, som i Jonas Törnkvists stiliserade målningar Origo I, II, III till direkta samtal med samhället som ett kollektiv (bild överst). De nämnda verken är mer frammejslade än andra, men jag måste ärligt talat säga att utställningen som helhet känns lite trött, och liksom redan utprintad. Med det sagt så är det dock bra att samtliga konstnärer här vill vara kommunikativa, för dialogen mellan betraktaren och konsten är det mest relevanta. Yta, stil, innehåll blir bara en ogenomtränglig massa om inte förmågan att vilja öppna upp betraktarens blick finns i verket.

Windy Fur Rundgren

Foto: Windy Fur Rundgren, Konstfack. Mint konsthall, ABF-huset, Sveavägen 41. Utställningen pågår 5 – 16 juni 2020

Windy Fur Rundgren är konstnär, frilansskribent och föreläsare. Verksam och bosatt i Segeltorp

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.