Sophie Tottie, Perspektörerna (OCD)/the Perspectors (OCD), 2017, detalj från video, 2,5 min loop. Foto: Carl Henrik Tillberg
Beskriv din konst med tre ord: Skärningspunkt, arbete, transformation.
Hur ser din arbetsprocess ut? Den är ofta nödvändigt kaotisk men trots det strukturerad i olika faser.
Vad inspireras du av? Jag brukar använda ordet insikt istället för inspiration för att komma bort från kopplingen till eventuella högre makter. Ofta drabbar insikter under koncentrerat praktiskt arbete där olika processer går om vartannat. Allt kan potentiellt på olika disparata eller hoptvinnade sätt fungera som något som gör det nödvändigt att börja arbeta med. En riktlinje som bäddar för insikterna är tankar och arbete som om och om igen gör sig påminda genom att just vara återkommande. Insikten dyker upp som en skärningspunkt av klarhet triggad av en ofta obegriplig bug i ens eget system.
Vilka bilder har du omkring dig där du jobbar? Det varierar starkt. Men ofta inga när jag sätter igång. Jag behöver starta på noll. Efter hand tar jag med mig bilder som blir viktiga när arbetet fortskrider. Det kan vara allt från egna snapshots, tidningsklipp, skärmdumpar, musik, film, olika fysiska material och böcker eller bilder som berör olika fält såsom t.ex.: medicin, rymd, fysik, geologi, historia, stadsmiljö, konsthistoria, psykologi och politiska skeenden.
Vilken annan konstnär har varit viktig för dig? För mig måste det vara plural. Det är alltid flera konstnärer som parallellt dyker upp utifrån den specifika situation och tid som nya verk görs i.
Om jag ska göra ett urval kan jag nämna: Isa Genzken, Eva Hesse, Lygia Clark, Dan Graham, Giovanni Anselmo, John Cage, Luis Camnitzer, Sherrie Levine (m.fl. kvinnliga konstnärer som slog igenom på 1980-talet) och Giuseppe Penone, Martin Kippenberger, Björn Lövin, Siri Derkert, Torsten Andersson, Sigmar Polke, Gerhard Richter, Hilma af Klint, Sol LeWitt, Marcel Broodthaers, Daniel Buren, William Blake, Tintoretto, Géricault, Albertus Pictor – samt många i min egen generation (inklusive generationen just innan) och många av alla de studenter som jag träffat under årens lopp.
Det är en fantastiskt viktig källa till dialog med andra konstnärer som uppstår när ens arbete t.ex. tar en liknande form som – eller associeras till – andra konstnärers verk.
Vilket konstverk önskar du att du gjort själv? Igen har jag svårt att svara i singularis – men om jag ska kasta in ett verk som dyker upp just nu: ”Alternating from One to a Hundred and Vice Versa” av Alighiero Boetti.
Vad är konst till för? Ett sätt att relatera till om- eller ytter- och innervärlden – den s.k. verkligheten – eller hur detta nu ska ges form. Just detta att ge form, finna form, forma och nu t.om. här formulera i ord är alltid en utmaning (- där just denna form d.v.s. texten inte är mitt primära val).
Vad är konst inte till för? Makt och pengar – och stridigheter utifrån dessa två drivkrafter.
Vilken åtgärd skulle främja konsten? Mer fokus, stöd och utrymme (mentalt, fysiskt och i utbildningen eller främjandet av konstnärer) åt konstnärers ständigt sökande, pluralistiska praktik – en praktik som lever utanför den nu pågående, rädda och ”maknadsdefinierade” mäthysterin. Att ge värde, att uppvärdera de nödvändiga erfarenheterna som kultur i stort bär vidare i samhällsapparaten (vare sig folk gillar det eller inte), skulle främja inte bara konsten utan världen i stort.
Sophie Tottie var senast aktuell med separatutställningen ”I am. Are You?” på Ileana Tounta Contemporary Art Center i Aten
