<

Publicerad 31 maj 2009 Av I Recensioner Med 2199 Visningar

Konstakademien, Stockholm: Kungl. Konsthögskolans Vårutställning (28/5-14/6)

mejan09_jaros”Tingens talan i teoriernas tid” är rubriken på en intressant utställning om samtida konsthantverk som just nu visas på Edsviks konsthall. Utgångspunkten för utställningen är den debatt som de senaste åren rasat i konsthantverkskretsar kring konsthantverkets egenart och identitet. Samtidigt som man alltmer närmat sig samtidkonsten med dess konceptuella och narrativa tyngdpunkt har man fått problem med att hantera den egna traditionen baserad på materialkunskap och hantverksorientering. Å andra sidan har en ökande teoretisk medvetenhet gjort att den tidigare nog så grumliga konstnärsmyt om det intuitiva skapandet som odlats av somliga konsthantverkare (och konstnärer, för all del) punkterats i och med att den som skapar tvingats stiga tillbaka och betrakta sitt arbete utifrån med språkets hjälp.

Inte att undra på att det berättats och konceptualiserats i så stor utsträckning på Konstfack, HDK och andra skolor med en inriktning på konsthantverk och design. Plötsligt verkar det som om samtidskonsten och formkonsten börjat gå i takt med varandra. Men bara för ett ögonblick. På Kungl. Konsthögskolans Vårutställning – som även i år visar upp såväl 5-årsmagistrar och 3-årsmagistrar i samma lokaler – är som sig bör både tematik och uttryck spretiga. Men kanske finns det ändå där embryot till en tendens som består i att berättandet och det konceptuella ramverket tonats ned till förmån för starka verk och presentationer som kan anammas utan att läsglasögonen behöver tas på alltför ofta.

Lina Jaros stora C-print gifter samman fotografiet med måleriet på ett sätt som gör det dokumentära tvivelaktigt. Den estetiska harmonin och färgtonerna är fulländade, men rummet hon visar oss känns overkligt, som en teaterscenografi där skådespelarna just tagit en paus i repetitionerna. En aura av realism och overklighet vilar även över Niklas Elmeheds projekt som kombinerar kolteckningar och video. Elmehed bjuder in oss i ett bildrum där naturen är spelplatsen för brutala sagor, och där människan lyser med sin frånvaro som ett memento om att skapelsen skulle fungera ganska bra utan dess krona.

mejan09_backlundFlera av de unga konstnärerna arbetar med en tematik som handlar om spåren av civilisationen och människans frånvaro. Sofia Bäcklunds sällsamma konstruktioner av papper, metall och MDF har ett avlägset släktskap med Johanna Gustafsson Fürsts dysfunktionella konstruktioner. Men Bäcklund befinner sig närmare en slags samtida ruinromantik, dock med betoningen lagd på ordets första del. Romantiken är ganska lättviktig, vad som betyder desto mer tycks vara viljan att fånga en rörelse, en aktiv gest utförd av en skapande hand. Tidigare i vår kunde vi se Corinne Ericsons suggestiva metallabyrint i Galleri Mejan på Skeppsholmen. I Konstakademiens lokaler förlorar den en del av sin magi genom att det intrikata ljusspelet mellan plåtarna i konstruktionen mattats av, men verkets karaktär av eterisk poesin och industriell tyngd kan man ändå inte ta miste på.

Lite självanalys finns det också plats för i årets Vårutställning. Jens Evaldsson har i samtalsform försökt mejsla ut vad Kungl. Konsthögskolans identitet består i, och vilket roll utbildningen spelar i studenternas liv. Petter Lehto fyller i med porträtt av elevernas mammor, även om den knappa handfull som visas nog inte skal tolkas som att övriga konstmagistrar är moderlösa. Nuförtiden är det heller inte det bråddjupa gravallvaret som dominerar de högre konstutbildningarna. Vid Konstfacks Vårutställning gjorde Magdalena Nordin stor succé med sin caramelldansvideo, och nu kontrar Kungl. Konsthögskolan genom Filippa Barkman, som parafraserat Humle & Dumle och låtit figurerna framföra mer eller mindre banala kärlekssånger med lika stor som övertygande entusiasm.

mejan09_johanssonGenomgående är den konstnärliga kvaliteten vid Kungl. Konsthögskolans Vårutställning även detta år hög. Men ibland lyckas någon enskild elev spetsa sin presentation lite extra. David Åbergs dubbelanimation ”Dofrenzia” är ett lysande verk som blandar erotisk spänning, drömmar och en latent brutalitet till en helhet som balanserar mellan datorspelsvärlden och den klassiska stumfilmen, allt till Wagners suggestiva ”Tristan och Isolde”. En annan höjdpunkt är Elin Maria Johanssons installation ”Mouth to Ear” som formar en surrealistisk scen av vardagsföremål och specialtillverkade artefakter. Johansson tar fasta på överflödet som fysisk manifestation, men hon lyckas framgångsrikt navigera mellan äcklet och fascinationen inför det måttlösa. Hennes verk sätter lika starka spår i magtrakten som på näthinnan.

På den gamle ateljévåningen huserar 3-årsmagistrarna, och där tas i vanlig ordning svängarna ut lite extra. Nils Johansson väldiga Dumbodrake svävar högt över våra huvuden, lika barnslig som sanslöst fantasifull. Nanna Nordström har heller inte lagt band på sig, och fyller nästan ett helt rum med diverse möbelcollage med avsiktligt tveksam funktionalitet. Men även här finns lakuner av stillhet. Magnus Dahls kolsvarta malström är ett fokus för betraktande och meditation, och Saima Maliks svävande krukväxter ställer diskreta frågor om vad som händer när naturen tuktas och fjättras av människan.

Bilder (uppifrån och ned): Lina Jaros, Sofia Bäcklund, Elin Maria Johansson

Adress: Fredsgatan 12

2009-05-31 Anders Olofsson (text), respektive konstnär (foto)

(Visited 1 times, 1 visits today)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *