Publicerad 25 maj 2010 Av I Recensioner Med 1180 Visningar

Katharina Grosse på Arken

grosse1Det sägs att en fjärils vingslag i Mexiko kan orsaka tornados i södra Sverige. Det må vara som det är med den saken, men visst finns det en tröst, och på samma gång en fruktan, i denna tes om hur en marginell företeelse kan bidra till att sätta ett helt komplext samhällssystem i gungning. Kanske är det i det ljuset som den smått naiva utställningstiteln Hello little butterfly I love you what´s your name? ska tolkas.

Katharina Grosse är den andra av tre konstnärer som ställer ut under temat Utopia i Arkens Axis för att reflektera över frågan om det goda livet. Hon strävar inte efter att sätta sitt avtryck i det offentliga rummet. Därmed betraktar hon sig inte som en graffitikonstnär. Ändå är det just den associationen som ligger närmast till hands när man går i Arkens Axis vars innandöme konstnären bearbetat med sprayfärg. En annan sak som hon intresserar sig för är hur någonting kan förändras genom att man går förbi och lämnar det bakom sig. Det märks tydligt när man går igenom passagen där ett abstrakt landskap breder ut sig.

Lutad mot ena väggen finns en stor hög med grus. Betraktad på håll ser den inte mycket ut för världen. Men när man väl står bredvid den till synes oansenliga skapelsen förvandlas de enskilda gruskornen sammantaget till ett psykedeliskt bergs- och ökenlandskap i regnbågens alla färger. Det är som motsatsen till en hägring, vilken i stället avtar i styrka för att till slut försvinna då man närmar sig den. Grushögen vars skiftningar för tanken till fiskfjäll eller en påfågels fjädrar lyfter åtminstone undertecknad till en högre dimension. Att den pärlemoskimrande ytan på sina ställen liksom flagorna på en målad yta skrapats bort eller trillat av snarare förstärker än förstör den smått magiska helhetsupplevelsen. Mer än så krävs för att förstöra en illusion. Samtidigt påminner inblicken bakom skalet om hur sårbart och förgängligt allting är, ett litet tryck med ett finger skulle kunna få högen med gruskorn att falla ihop.

grosse2Det är i princip omöjligt att inte tolka Katharina Grosses installation symboliskt. Tilltaget att förvandla en hög med miljarder gruskorn till något behagligt och skimrande kan utan några större problem kopplas till drömmar om en bättre värld eller skapandet av ett idealsamhälle. En av filmerna som visas i anslutning till Grosses färggnistrande installation är en lektion i utopins historia. Den börjar i Thomas Mores klassiska verk Utopia som givit namn åt fenomenet och slutar med dagens strid om Christiania i Danmark. För att göra en lång historia kort har den samhälleliga utopin med dess omstörtande idéer i radikal 70-talsanda i dag allt mer ersatts av den privata utopin där strävan allt mer kommit att handla om att försöka skapa en perfekt kropp. Paradoxalt nog på både individnivå genom att hålla sig i form och samhällsnivå där forskningen med att ersätta olika kroppsdelar med syntetiskt framställt material fortskrider. För den mer kollektivt inriktade är det i dagens individfixerade samhälle lätt att drabbas av svartsyn. Men längtan efter förändring till något annat och bättre på både individ- och samhällsnivå är antagligen lika gammal som människan. Samtidigt visar historien hur utopiska samhällsteorier och idéer lätt kan vändas till sin motsats. Dystopin lurar ständig bakom hörnet.

Hello little butterfly I love you what´s your name? är inte någon samhällsomstörtande utställning och utger sig inte heller för att vara det. Det utesluter inte att Katharina Grosse till fullo behärskar konsten att förvandla det alldagliga till något euforiskt och skimrade. Väl ute i den bistra verkligheten utanför konstrummet syns tecken på människans strävan att bygga upp en skön ny värld. Efter utställningsbesöket får plötsligt grushögarna på en tråkig byggarbetsplats mellan Köpenhamn och Malmö en ny lyster. Det som i förstone mest förde tanken till grusade förhoppningar gnistrar till och ger en annan innebörd. Kanske går det inte att skapa ett fritt samhälle, men i konsten är det möjligt att skapa fria rum. En fjärils vingslag bör inte underskattas.

Adress: Skovvej 100, Ishøj
Utställningen pågår under perioden 12/12 2009-7/11

Lena Karlsson (text), Arken (foto)

Konstintresserad Lundabo med bland annat en filosofie magisterexamen och påbyggnadsutbildningar i kultur- och vetenskapsjournalistik i bagaget. Förutom att vara en av Konstens skribenter arbetar jag som allmänjournalist.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.