Publicerad 03 september 2020 Av I Recensioner Med 463 Visningar

Julia Peirone på Belenius

Tonårsflickan har följt med Julia Peirone ända sedan starten av hennes konstnärskap. Hon är både ämnet och motivet genom vilket konstnären utforskar frågor om identitet och fotografi. Om bildens makt; vad bilden gör med betraktaren och det betraktade, med subjekt och objekt i en relation ansikte mot ansikte där positionerna förblir osäkra och även utbytbara. Peirones fotografi får en aldrig sinande aktualitet i de sociala mediernas tidevarv, där bildflödena forsar och där selfisar och självbild smälter alltmer ihop genom kamerafilter och några enkla klick.

Julia Peirone, Ocean Dream, 2017

I fotosviten Diamonds dancing (2017), som nu visas för första gången i Stockholm, angriper Peirone sitt ämne utifrån en annan, mörkare synvinkel jämfört med tidigare projekt. Intressant är också att konstnären tagit avstamp i den grekiska mytologin för att utveckla sin berättelse. Så det börjar med helt andra flickor – de tre gracerna. Euphrosyne, Aglaia och Thalia – Glädje, Skönhet och Charm – förkroppsligade livets goda och ljusa sidor för såväl människor som gudar. Deras uppgift var att underhålla och förnöja vid Olympens festligheter. Inom konsten har tjejerna alltid representerats tillsammans, vända mot varandra hand i hand eller i en sensuell omfamning. Och så klart nakna, eller så gott som.

Julia Peirone, Sweet Josephine, 2017

I Diamonds dancing är festen dock över och de gudomliga gästerna sedan länge borta. Kvar finns en handfull halvt avklädda tjejer som utslagna och utmattade har somnat eller segnat ner på det konfettibeströdda golvet. Likt förbrukade Lolitor. Utan kontroll och helt omedvetna om vad som försiggår runt omkring dem, blir flickorna villebråd för vad och vem som helst. Som företeelsen att hänga ut tonårsflickor på internet med deras bilder i berusat tillstånd, vilket Peirones grekiskinspirerade fotografier alluderar till.

Med den vetskapen utgör Peirones utställning på Belenius en subtil fälla, där besökaren förvandlas till ofrivillig men ändå omättad voyeur. Precis som internets anonyma konsumenter av bilder på berusade tjejer. Så tänker jag med spirande irritation när jag med blicken följer kompositionen av slingrande lemmar och sammetslen hud i Ocean dream (2017). Och när jag står i ögonhöjd med Sweet Josephines (2017) sköte, som skymtar mellan de särade benen, undrar jag om inte något av konstnärens intentioner ändå går förlorat.

Julia Peirone, Amarillo Starlight, 2017

För det är något med fotografiernas utförande – komposition, ljussättning, staging, finish – som gör att de blir mer yta än innehåll. De är helt enkelt utsökta. Lika lockande och behagfulla som de grekiska gudinnor Peirone inspirerades av. Modellerna är perfekt arrangerade i dramatiska poser; inte ett enda hårstrå är fel placerat, inga blåmärken eller ärr på kropparna är synliga. Ljuset som sköljer över dem sidledes och bakifrån skymmer delvis deras individualiteter; alla tycks ha samma hudfärg, samma kroppsform.

Och det är ju där något fattas. Jag saknar det särpräglade, spontana och ofullständiga som Peirone alltid fångat i sina unga modeller, och som frigjort konceptet om ”flickan” från konsthistoriens representationsnorm om det kvinnliga. Det hade ännu mer gynnat gestaltningen av det angelägna temat om tonåringars utsatthet i cyberspace.

Gabriela López 

Foto: Julia Peirone / Belenius, Ulrikagatan 13. Utställningen pågår 20 augusti – 19 september 2020

Jag är frilanscurator med särskilt intresse för konstnärliga gestaltningar i offentliga miljöer, och arbetar som konstkonsult och konstskribent. Jag har en masterexamen i curating från Stockholms universitet och har sedan tidigare lång erfarenhet som projektledare och utställningsproducent.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.