Publicerad 10 juni 2015 Av I Recensioner Med 2903 Visningar

John Zurier på Galerie Nordenhake

Det händer inte ofta, men de få gånger det sker, träffar det med desto större kraft. Jag syftar på mötet med ett konstverk eller ett konstnärskap som ger sig till känna på ett sådant sätt att det vidgar ens konstuppfattning. Förra året hände det mig på konstmässan Market – en möjligen lika oväntad som självklar plats för att se konstverk man tidigare inte känt till. I Galerie Nordenhakes bås visades då några på samma gång anspråkslösa och märkvärdiga målningar av amerikanen John Zurier.

b4Målningarna var inte särskilt stora och deras bleka färger visade sig på nötta, liksom utvaskade ytor. De hade ett eteriskt utseende som samtidigt var präglades av en märklig precision. Zuriers målningar var både intima och storslagna och grep omedelbart tag i mig, och jag kom ihåg att redan flera år tidigare hade jag sett ett verk av honom. Inte i verkligheten, utan tryckt i en recension i tidskriften Frieze. Någonstans i bakhuvudet fanns minnet av en ljust blå målning som nu väcktes till liv. Denna återkoppling över tid visar på något av den lågintensiva laddning som Zuriers målningar förmedlar.

Nu finns chansen att fördjupa sig i Zuriers personliga och nyanserade bildspråk när Nordenhake visar ett tiotal av hans senaste målningar. En stor ljust smaragdgrön målning hamnar genast i blickfånget, och titeln Härkeberga markerar Zuriers tydliga intresse för platser och andra konstnärer. Valet av färgton och titel frambringar inre bilder av Albertus Pictors myllrande kyrkomålningar i just Härkeberga kyrka. Och den medeltida mästaren är inte den enda som Zurier reflekterar kring – tidigare har han dedicerat målningar till Torsten Andersson och Carl Fredrik Hill.

I målningens övre högra hörn har den gröna färgen dragit sig tillbaka och frilägger där en vit underliggande yta. Detta är ett återkommande grepp hos Zurier och skapar en sorts frizon i bilden, en plats där målningen vilar. Eller om den tvärtom är än mer koncentrerad just här? Den öppna ytan etablerar en mild laddning mellan den fysiska färgens tvekande fullbordan och tanken på en fortsatt bildrum. Målningen framstår som inte riktigt fixerad, den kan fortfarande vara på väg att ändra form. Den innefattar en möjlig förvandling i sin konstitution, som om konstnären plötsligt lämnat över den. I en tradition efter Robert Ryman, låter Zurier också en stor del av målningarnas händelser utspela sig längs med kanternas linjer, där finns tydliga spår av beslut för att öppna eller stänga bilden.

b14Härkeberga är karaktärisk för Zuriers uttryck – som pendlar mellan en rumslig antydan och en monokrom ytmässighet – och likartade majestätiska dimmoln går att spåra i flera av utställningens målningar. De bildar, snarare än avbildar, ett slags materialiserat ingenting, en intensifierad utspäddhet. Målningarna tycks framställa atmosfäriska ljusskiftningar, långsamma övergångar mellan olika tillstånd. Det tillfälliga blir permanent hos Zurier, vars målningar lika mycket består av det som finns kvar i dem, som av det som tagits bort. Färg som skrapats av, målningar som spänts om och skiftat format, veck som uppstått vid förflyttningar och som bevarats, dukar som utsatts för väder och vind.

Det är som om Zurier visar oss sin praktik och sitt tillvägagångssätt, sina beslut inför målandet helt enkelt. Alla händelser och reaktioner finns där i målningarna. De döljer ingenting, utom kanske det mest väsentliga och svårfångade – orsaken till sin egen tillblivelse. Zurier kallar själv måleriet för ett ”inväntande” i en intressant text som finns tillgänglig på galleriet. Kanske handlar det om att hinna ikapp målningen, att greppa tag om något som målningen redan blivit medveten om?

För Zurier tycks måleriet resultera i en minnesprocess. Ett tidsmässigt hanterande av färgen som framkallar betydelsefulla klanger av tidigare målningar och av specifika platser. Dessa tankeformer förenas med en sällsynt frisk lätthet med dukens påtagliga materialitet. Kanske är det möjligt att uppfatta hans måleri som ett tillvaratagande av skärpan hos det flytande, av styrkan i det nästan utsagda?

Zuriers målningar har en självklar och omedelbar närvaro som varken är alltigenom föreställande eller helt abstrakt. Hans poetiska gestaltningar dröjer vid sin egen utbredning.

Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 28/5 – 27/6

Magnus Bons (text), Galerie Nordenhake (foto)

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

1 Kommentarer

  1. Fina abstrakta färgfält. Som en nedtonad och pastellig Rothko.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.