I förstone kan John Zuriers andra utställning på Galerie Nordenhake i Stockholm ge ett bedrägligt intryck av monokromi. Till att börja med uppfattar man mest en serie blåsvarta, gulockra, blekrosa eller mossgröna rektanglar som glest sträcker sig in genom utställningsrummen.
Det är mycket som har valts bort. Här finns mycket lite av komponerande, av färgackord och formspel. Men denna entonighet visar sig snart subtilt modulerad, oren om man så vill. Formlösheten relativiseras av antydda eller lätt betonade markeringar, förskjutningar, utglesningar, insatser av skiljaktiga toner.
Går man närmare inser man också att ingenting i dessa verks materiella framträdande är utan innebörd. Allt blir betydelsebärande: kilramens tjocklek, dukens gräng och hur den viks runt ramen, grunderingens ton och täthet, om den går över kanten eller inte, färgmaterians konsistens och hur den är anbringad. I detta avseende formar sig hela konstnärskapet till en fortlöpande undersökning av uttrycksvärdena i måleriets konstituerande element, i detta fall ram, duk, grund, färg.
Samtidigt arbetar Zurier mycket medvetet med måleriets illusoriska sida, detta att ytan hela tiden ger vika och öppnar sig för en obestämbar rymd. Varje akt och beslut måste inordnas i spänningsfältet mellan materia och bild, också de enskilda penseldragen berörs av denna dubbelhet: å ena sidan avtryck och spår av en gest, å den andra gestaltande form.
Men här finns inget program, ingenting seriellt, varje målning tycks svara mot en enskild impuls. Konstnären har utvecklat en repertoar av färger, förfaranden, formelement och format som ständigt grupperas om, förskjuts och fälls ut i nya kombinationer. Det blir varje gång ”individer”. ”What drives me to paint are sensations for which I have no words.”
Skall man ställa Zurier i relation till ett par landsmän så befinner han sig någonstans mellan James McNeill Whistler och Robert Ryman – hur osannolikt det än kan låta. Här finns både Rymans obevekliga konkretion och handfasta påtaglighet, och Whistlers ogripbara himmelsrymder och beslöjade vattenljus.
Men här finns även något annat: mängder av hänvisningar och anknytningar till nordiska landskap och kulturföreteelser, något som tydligt framgår av verkens titlar: Hemma, till exempel, eller Härkeberga på förra utställningen. Det är heller ingen tillfällighet att Zurier tillbringar en stor del av året i Reykjavik. Säkert finns det också en ovanligt mottaglig publik för Zuriers måleri i Sverige, där en lyrisk abstraktion länge varit ett så dominerande inslag i den måleriska traditionen – i högre grad än kanske någon annanstans.
Places and Things, Platser och ting, är namnet på utställningen. Och av titlarna på flera verk framgår att de hänvisar till saker och orter som lämnat avtryck hos konstnären. Men namnet anger också vad som faktiskt finns att se i rummen: ting med väl definierade egenskaper som vid ett visst slags betraktande plötsligt öppnar sig och förvandlas till platser i egen rätt.
Zurier rör sig sålunda hela tiden mycket nära en gräns, den mellan det hisnande och det helt intiga, det platt påtagliga. Det är ett vågspel där han ändå förbluffande ofta landar på rätt sida om skiljelinjen.
John Sundkvist
Foto: Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8. Utställningen pågår 4 april – 11 maj 2019
