Publicerad 14 juni 2015 Av I Recensioner Med 1499 Visningar

John Bock på Kulturhuset

Något har hänt, något har förändrats i huvudet på John Bock. Den tyska konstnären är internationellt känt för sina utsvävande och farsaktiga performances, där en till synes rotvälska, ömsom deklamerad, talad eller skriken rakt ut till publiken, har blivit lika mycket en del av hans signum. Hans konstnärliga genealogi kan spåras till konströrelser som Dadaism, Surrealism och Fluxus, och konstnärer som Kurt Schwitters och Paul McCarthy. Men Bocks konstnärskap är ett universum i egen rätt. Ett egensinnigt formspråk genom vilket konstnären tänjer och expanderar bortom konstens konceptuella gränser.

Hans verk från 90-talet, så kallade “föreläsningar”, parodierade den akademiska lektionen. Utrustad med vederbörligt undervisningsmaterial – en svart tavla, overheadprojektor eller resväska med rekvisita – och ett språk som pendlade mellan det kvasivetenskapliga och ren nonsens, iscensatte konstnären föreläsningssituationer som resulterade i improviserade handlingar, tillfälliga skulpturer och absurda dialoger med publiken.

Från och med den tidpunkten blev Bocks performativa verk dramaturgiskt och gestaltnings-mässigt mer komplexa, vilket har gett hans konstnärskap dess mångfasetterade och tvärdisciplinära karaktär. I takt med att allt fler föremål adderades till uppsättningen utvecklades performanceverken till fullskaliga och skulpturala installationer, oftast skapade av billiga vardagliga förbrukningsprodukter och kasserade objekt. Det vardagliga materialet i dessa installationer muterades och gavs nya funktioner, associationer och meningar. För att inte tappa kontakten med publiken började konstnären också filma de egna uppträdandena och dokumentationen visades innanför installationen som lämnats kvar efter den avslutade performancen. Steget från filmdokumentation till egen filmproduktion är inte långt. Under de senaste tio åren har film varit Bocks huvudsakliga medium och han har själv fungerat som regissör, manusförfattare och skådespelare i sina alltmer genomarbetade och påkostade produktioner.

Kännetecknande för Bocks verk, oavsett medium, är att han oftast framträder som den klassiska gycklaren, med rollen att underhålla och samtidigt synliggöra vad som är ruttet i sakernas tillstånd utan att rikta några pekpinnar. Det är nog denna självpåtagna persona som gjort det möjligt att målmedvetet och konsekvent skapa extroverta och humoristiska konstverk som på samma gång är tvetydiga, kryptiska och gåtfulla. Bocks verk har inte den tyska Dadagruppens politiska avsikt; inte heller den didaktiska prägeln som fanns i Joseph Beuys verk. Konstnärens egentliga intentioner förblir ganska så maskerade för oss. Möjligen går det att finna spår av konstnärens avsikter i hans hantering av språket. Det förvrängda och påhittade språket i verk- och utställningstitlar, performanceverk och filmer förstärker det obskyra och surrealistiska. Men tilltaget pekar också på språkets godtycklighet, kommunikationens sårbarhet och framför allt det meningslösa i att hålla språkliga strukturer heliga. Det gäller konstvärlden som samhället i övrigt.

Alla – eller nästan alla – dessa komponenter och kännetecken i John Bocks oeuvre kan tydligt urskiljas i Kulturhusets pågående utställning Un-Ex-Surrogat, som producerats i samarbete med gästcurator Power Ekroth och är konstnärens första stora presentation för en svensk publik. Inne på Galleri 5:s utställningsyta breder sig Bocks omfattande och omsorgsfullt byggda installationer som består av film, objekt och skulpturer. Det estetiska formspråket är välbekant.

Ändå har det skett en märkbar skiftning och det är i utställningens huvuddel, installationen och filmen Three sisters som det blir uppenbart. Filmen handlar om en psykologisk resa genom tre systrars hantering och bearbetning av en systerdotters bråda död. Filmens scenografi som består av vita inredningar, skulpturer och möbler mot en svart bakgrund, finns arrangerad i sann bocksk anda ute i utställningsrummet som en del av själva installationen. Betraktaren följer alltså filmens utveckling bland kvarlevorna av det som redan skett, och är på samma gång medverkande i det som sker på duken. Att rollbesättningen utgörs av professionella skådespelare medan Bock har tagit plats bakom kameran är något konstnären redan implementerat i tidigare filmer. Nej, förändringen ligger inte i gestaltningens element, utan i konstnärens angreppssätt av ämnet. För plötsligt har det svarthumoristiska inslaget tagits bort och det farsaktiga har helt bannlysts. I stället är tonen i verket uttalat betungande, mörk och olycksbådande.  Det gör att man som betraktare koncentrerar sig ännu mer på språket. För där finns nya formuleringar och definitioner för de substantiv och adjektiv vi ärvt och lärt oss. Och där finns repliker – som ”right is when right causes a reaction” – som spökar och följer en långt efter att man lämnat utställningen.

Adress: Galleri 5, Kulturhuset i Stockholm
Utställningen pågår under perioden 29/5 – 20/9

Gabriela López (text), Petra Hellberg (foto)

Jag är frilanscurator med särskilt intresse för konstnärliga gestaltningar i offentliga miljöer, och arbetar som konstkonsult och konstskribent. Jag har en masterexamen i curating från Stockholms universitet och har sedan tidigare lång erfarenhet som projektledare och utställningsproducent.

Kommentera

Kommentarer granskas av redaktionen före publicering. E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.