Publicerad 25 januari 2020 Av I Recensioner Med 1562 Visningar

Johanna Gustafsson Fürst på Accelerator

Kvällen innan jag ser Johanna Gustafsson Fürsts utställning på Accelerator är jag på Dramaten och ser Samuel Becketts ”I väntan på Godot”. Johan Ulvesson och Jonas Karlsson spelar Didi och Gogo. Det är en mycket lyckad föreställning där gravallvar, existentiell ångest och slapstick traskar hand i hand. Scenen är en kulle vid en landsväg med ett avlövat träd som ett spretigt tecken mot fonden.

När jag stigit ned till Accelerators stora utställningshall möts jag av en skog av nästan identiska trädliknande konstruktioner. Stämningen är svalt apokalyptisk, någonting allvarligt har redan inträffat. Som hos Beckett.

Om man går nära ser man att installationen inte utgörs av avbarkade träd eller grenar utan är konstruktioner av ratade trädelar som fogats, ympats samman en aning yxigt men med en noggrann och tvingande känslighet. Jag tänker på luffarna på landsvägen i teaterpjäsen med lappade kläder och på deras dialog som också framstår som noggrant sammanfogade fraser som inte alltid hänger samman.

Johanna Gustafsson Fürst, Modertungan, 2019

Inte nog med det. En bit in i pjäsen dyker Pozzo upp. Han är muskulöst aggressiv och driver den förmodat stumme Lucky med piska framför sig i ett rep. Gustafsson Fürsts titel på utställningen är ”Ympa orden, piska min tunga”. Jag läser att hennes utställning är en del av ett projekt som handlar om den påtvingade tvåspråkighetens trauma som kan leda till vad som ibland kallas för halvspråklighet hos de utsatta. Jag tänker då på Luckys enda replik i pjäsen, en monoton monolog. Han tvingas av sin herre med piskan att tala och ur honom rinner ett collage av kvasivetenskaplig obegriplig rappakalja.

Det större utställningsrummet är försiktigt ljussatt (liksom Dramatens lilla scen). Jag blir lite fundersam över detta val. Den dramatiska möjligheten att accentuera trädens teckenartade skuggor går bitvis förlorad. Men förmodligen beror det på att man vill förstärka kontrasten till rummet intill som är desto mer dramatiskt ljussatt.

Johanna Gustafsson Fürst, VOX, 2020

I detta mörklagda rum är ett märkligt skelett efter något slags hydda är blixtbelyst. Även där kommer vi på besök i efterhand. Är det en artefakt ur en ond dröm eller konstruktionen som blev kvar efter en nedbränd byggnad? Ett knutet och vridet kroppsliknande träcollage svävar ljussatt en bit ovan jord mot en mörk fond. Det tycks stympat och besläktat med Francis Bacons färgkroppar. Betraktat som språkligt våld är verken snarast något slags framtvingade läten som påminner om någonting bekant men inte är fullt begripligt.

En annan del av rummet är avspärrat med plastremsor som vid en brottsplats. Vi, publiken blir både betraktare till och medaktörer i en tung berättelse om övervåld då vi vandrar runt i skogen av förstummade, förvridna tecken. Gustafsson Fürst har verkligen lyckats med denna dramatiska iscensättning av språkligt våld och tvång.

Andreas Gedin

Foto: Christian Saltas, Accelerator, Frescativägen 26A. Utställningen pågår 17 januari – 18 juni 2020

Andreas Gedin är konstnär, curator och skribent. Bosatt i Stockholm.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.