Publicerad 08 juni 2016 Av I Recensioner Med 10641 Visningar

Johan Strandahl på Area52

DSC03058”Jag har tagit form och gjutit av allt som behövs för att ta form och gjuta av allt som behövs.” När jag läser den slingrande titeln på ett av Johan Strandhals verk ler jag. Orden hakar i sig själva, både bildligt och bokstavligt, och även utställningstiteln ”A frame is a frame is a frame” är en ordlek. Här anspelar Strandahl förstås på Gertrude Steins berömda sentens om rosen som är en ros. De kvicka ordkombinationerna får tanken att göra krumsprång.

Strandhals verk visar exakt det som titeln anger; avgjutningar i gips av alla verktyg, kärl och flaskor som behövs för att ta form… Ord och objekt skapar ett självrefererande kretslopp som sluter sig kring sin egen axel. De uppradade föremålen ter sig nästan overkligt vita där de ligger på ett podium. En samling sköra objekt under ett genomskinligt och sargat plasthölje. Och det är något med uppradandet som griper tag i mig. Något med hur de avgjutna föremålen exponeras, det ena bredvid den andra, alla fullt synliga och blottade. Som om de under processen skalats av, och berövats ett skyddande lager. Här framstår de som oskuldsfulla, närmast upphöjda ting, men på samma gång utan funktion. Deras ursprungliga användning har tagits ifrån dem. Objekten har förvandlats och är nu tilltänkta för en annan uppgift, med det är oklart vilken.

juvelDSC03079Ett systerverk står i det andra rummet. ”Juveleraren” är också uppbyggt av gipsavgjutningar och föreställer en hantverkares arbetsplats. Bordet, stolen, redskapen, bunkarna, städet – allt är gjort i gips. Allt utom guldringen som placerats på en platta mitt på bordet. Närvaron av den unika glänsande metallen ökar tätheten hos de matta vita föremålen. Och vice versa. Materialen samverkar till en koncentrerad framställning av ett tomrum. Här har den tidigare verksamheten avstannat, arbetet har upphört för gott.

Väggarnas gråton förstärker installationens allvar, och ljuset från fönstren lägger sig utan skuggor. Är detta en gravkammare? Hur länge räcker luften? Stillheten är kompakt härinne, och föremålen liksom packade mot min näthinna. Långsamt har mitt inledande leende förbytts i ett mer sorgkantat betraktande.

Att Strandahl tar fasta på just en guldsmeds arbetsredskap är förstås av avgörande betydelse, men ingen slump. Liksom att tekniken för att framställa konstverken hamnar i fokus heller inte är en förvånande tillfällighet. Den som sett tidigare verk av Strandahl, som t ex installationen ”Kök” (2013) eller hans återskapande av en elektrisk borrmaskin, vet att relationen mellan manuellt arbete och produktionskostnaderna är något som Strandahl undersöker på ett mycket direkt och ovanligt sätt. Skillnaden i ekonomiskt värde mellan hantverk och massproduktion får i Strandahls händer en moralisk dimension.

Strandahl tar inte några genvägar när det gäller tillverkningen av konstverken. Konstnärskapet har uppenbart ett maniskt drag, där allt är noga genomfört in i minsta detalj. Men om det tidigare kopierandet av ett original framkallade komiska effekter, är hans nya verk laddade med en betydligt mörkare innebörd.

Tiden och tomrummet, arbetsinsatsen och materialen visas fram som en genomträngande frånvaro.

NyDSC02964Utställningens tredje verk öppnar sig däremot in mot något annat. På väggarna hänger ett antal inramade papper, lika vita som gipserna. Trogen sin arbetsmetod har Strandahl tillverkat träramarna, blåst glaset och format arken av egenhändigt tillverkad pappersmassa. Glaset är mjölkigt och fullt av bubblor, och fungerar som ett slags grumlig lins som förstorar papprets ojämnheter. Genast skapas stora likheter med väggens struktur. Eftersom pappren saknar annat motiv tycks träramarna ringa in ett tomrum, men ett som skiljer sig från gipsobjektens. De anspråkslösa ramarna och glasen hänger på väggarna utan att visa upp någonting speciellt. Samtidigt som betraktaren kan fylla dem med vad som helst.

Magnus Bons

Foto: Corina Wahlin. Area52, Nybrogatan 52. Utställningen pågår 14 maj – 11 juni 2016

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.