Publicerad 20 oktober 2015 Av I Recensioner Med 9404 Visningar

Joan Jonas på Malmö konsthall

Den argentinske författaren Jorge Luis Borges skriver i novellen Alefen om existensen av vissa specifika punkter i världen som binder samman alla andra: ”Den enda plats på jorden där alla platser är, utan att förblandas och sedda ur alla synvinklar.” Borges beskriver en punkt som ger en genomlyst överblick på tillvaron. Ungefär så känns det att gå omkring i Joan Jonas retrospektiva och labyrintiska totalinstallation Light Time Tales i Malmö Konsthall. Det är som att befinna sig i en utvidgad, skiktad, mångdubblerad och prismatisk värld. Utställningen är på en gång oöverskådlig och enhetlig. Både direkt och gåtfull. Universell och enskild.

Joan_Jonas_Shape_the_Scent_02Och kanske är Borges tanke om en överallt samtidig närvaro något av en underliggande strävan hos Jonas? Åtminstone har hon relaterat sitt återkommande användning av speglar och reflekterande ytor till honom. Men jag tror knappast att Jonas själv skulle hävda att hon ens kommit i närheten av skapa denna allomfattande plats. Det som Jonas konst minst av allt kan liknas vid är ett sökande efter ett uttömmande uttryck – efter perfektion. För henne är konsten en process som är möjlig att koncentrera i ett verk, men som inte avslutas där utan fortsätter att sprida ut sig. Över tid och rum, och mellan olika verk. Jonas konst bygger på visuella sammankopplingar och associationer som utvidgar sig i olika riktningar och på flera parallella nivåer.

Att Jonas förhållningssätt till konsten också är ett sätt att förhålla sig till världen blir tydligt genom utställningens generösa tilltal, där äldre verk från slutet av 1960-talet visas sida vid sida med verk från de senaste åren. Jag fylls av en innerlig känsla av sympati för den inkluderande strukturen hos konstverken – som visas ”utan att förblandas och sedda ur alla synvinklar.”

IMG_5847Jonas material är också hennes teman; kroppen, rösten, texten, cirkeln, konen, objektet, skuggan. Lägg därtill hennes kanske viktigaste beståndsdelar masken, linjen och tekningen. Allt verkar tillsammans i rytmiska montage av rörelse och bild, ljud och musik. I hennes senare installationer har bin och fiskar en framträdande roll – naturen är överhuvudtaget ett viktigt tema för Jonas – och hunden är sedan länge en följeslagare. Hon använder inte djuren och insekterna som symboliska representationer. De framträder i första hand som sig själva och som jämbördiga delar av samma värld som vi. Med sina outsinligt fantasifulla kombinationer av videobilder och objekt arbetar Jonas i grunden med allkonstverk. Inte som genre, utan som livsyttring.

Inspirationskällorna sträcker sig från Hopiindianernas ormdans och japansk No teater, till isländske Halldór Laxness litteratur och konsthistorikern Aby Warburgs bildsorterande. Men Jonas performance och installationer – där samma verk ofta existerar växelvis i båda teknikerna – är inga enkla kopior av specifika förlagor, utan påminner snarare om filtrerade kunskapskällor som lika mycket öser ur de egna tidigare verken. Jonas återanvänder sina bilder, ändrar dem en aning, placerar in dem i nya sammanhang och undersöker hur bilderna påverkas. Det kan se ut som om hon använder ett improviserat förlopp, men ”handlingen” i videor och performance är inövad och fortlöper enligt plan. Samtidigt som Jonas tar tillvara oundvikliga avsteg som inträder under vägen.

Joan_Jonas_Songdelay_02Teknikens möjligheter har aldrig varit henne främmande. Ju närmare vi kommer dagens avancerade kameror och projektorer, desto mer sammansatta, både tekniskt och innehållsligt, blir hennes verk. Jonas började med suddiga svartvita bilder i en TV-monitor och arbetar idag med flerkanaliga och rumsligt utbredande verk. Men det är ingen risk att hon förlorar sig i teknikens möjligheter. Blicken är fortfarande lika säker och öppen, lika undrande och iakttagande, som i de första filmerna.

Ett utmärkande drag som finns med från start är utforskandet av bilderna i sig. Det sker ofta genom förskjutningar mellan en teknik och en annan. I sina performance interagerar Jonas med visuella glapp som hon både skapar och parallellt observerar effekten av. Hon tecknar bilden av en snökristall men ser teckningen växa fram på en stor skärm.

Att rita utan att se. Att sudda ut bilden av minnet. Att återigen teckna. Ett kretslopp av aktiviteter som pågår på olika platser samtidigt, och under ständig förvandling. Det är hänförande vackert.

Magnus Bons

Foto: Malmö konsthall, S:t Johannesgatan 7, Malmö. Utställningen pågår 26 september 2015 – 10 januari 2016

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.