Publicerad 25 januari 2011 Av I Recensioner Med 1295 Visningar

Joakim Eneroth på Christian Larsen

RETITLED32Vilka är vi när lamporna slocknatoch musiken tystnat? Det verkar vara Joakim Eneroths centrala frågeställning i hans nyöppnade utställning på Christian Larsen. Är jag något bakom mina tankar och känslor? Vad skiljer personen från medvetandet? Några tydliga svar får man inte, men ett tillfälle att reflektera över det erbjuds man i Eneroths utställning. Det finns en risk att den uppfattas som pretentiös och dyster, som ett slags destruktivt eller slutgiltigt bortvändande. Därför är det viktigt att hela tiden gå tillbaka till sig själv och ställa sig frågan om vad bilden egentligen berättar och varför man uppfattar det så. På det sättet är utställningen krävande. Samtidigt innehåller den tillräckligt mycket associationer till arketypiska berättelser där det onda/mörka och goda/ljusa ständigt mäter sina krafter mot varandra, för att hålla balansen.

En del av fotografierna visar storslagna asiatiska skogsvyer, och de förstärker inslaget av saga och uråldrig visdom i utställningen. Några andra bilder visar figurer som verka lysa upp landskapet inifrån mer än att vara belysta själva, och för tankarna till rymdvarelser, ockulta riter och/eller magi. Ytterligare några andra bilder har sådana måleriska kvalitéer att färgintrycket är det som starkast lever kvar efteråt. Flera fotografier är efterbehandlade i Photoshop på ett sätt som förstärker deras måleriska sida. En gemensam nämnare för alla bilder i utställningen är en långsamhet, som om allt händer i ultrarapid. Den stora behållningen av utställningen tycker jag mig hitta i det storslagna filtrerat genom långsamhet och tveksamhet.

Utställningens mest utmanade bild är “Retitled V”, där ett antal nakna människor i ett skogsparti står bortvända från betraktaren med ansiktena tätt mot trädstammarna, som om de vänt sig bort från världen. Skogen försvinner bort mot bakgrunden i ett sakta mörker. Bara marken och nedre delen av bilden är upplyst, vilket lägger en märklig och onaturlig känsla till bilden. Impulsivt vill man svara med att själv vända sig bort, men personligen lockas jag ideligen tillbaka till bilden och försöker definiera hur det inte är en permanent bortvändelse utan en symboliskt eller kanske uttryck för ett motstånd. Att bilden visas i kombination med bilder som exempelvis “Recognition II” (vinterlandskap med höghusområde svagt skymtande mellan trädstammar och kvistar) och “Alone at last IV” (en skogsvy sedd genom ett fönster) får fokus att förändras från att ligga på figurernas bortvändande gest till att närma sig naturen.

NAKED-RECOGNITION1Naturen har en vild och okontrollerbar sida. Men den vilda sidan av naturen är något människan klarar av att acceptera utan oro eller ångest eftersom det vilda har en naturens ordning som vi människor underordnat oss. Det vilda inom människan skrämmer kanske mer. I naturen lever alla tillstånd sida vid sida: födelse, blomning, växande, död och förmultning. Det gör de också i det arkitektoniska landskap människan konstruerat och kallar civilisation. Men frågan är om vi lika obekymrat relaterar till döden och olika nedbrytningsprocesser i civilisationen som i naturen? Vi söker oss gärna till liv och rörelse eftersom det får oss att känna oss delaktiga och just levande och det är väl egentligen inte så konstigt. Ett blad på ett träd gror, knoppas, blommar ut för att sedan brytas ned och ersättas av ett nytt, inte identiskt, men lika vackert blad. Det påminner oss om vår förgänglighet. Och kanske är det den insikten som ger mest ångest? Att man faktiskt någon gång kommer att ersättas och antagligen utan större problem? Åtminstone sett utifrån ett längre perspektiv. Då är det intressant och kanske även ödmjukt att någon gång stanna upp och verkligen vara “där” öga mot öga med antingen sig själv eller varandet. Distansera sig och söka sig bortom alla värderingar som annars definierar ens uppfattning av världen. Kanske förändrar det ingenting men kanske blir ingenting mer sig likt. Den risken är själva insatsen.

Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 13/1 – 13/2

Maria Johansson (text), Christian Larsen (foto)

Bor och arbetar i Sthlm. Utbildad på Konsthögskolan i Sthlm. Har också studerat konstpedagogik och konstvetenskap. Arbetar med eget konstnärskap, konstprojekt samt texter om konst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.