Publicerad 09 september 2020 Av I Recensioner Med 840 Visningar

Jens Fänge på Galleri Magnus Karlsson

Jens Fänge, installationsbild Galleri Magnus Karlsson

Det är måndag. Jag tar tunnelbanan till Jens Fänges utställning Ljusår på Galleri Magnus Karlsson. Hans konst består av assemblage och måleri med inslag av trä, textilier och kopparplåt. Montageliknande tredimensionella verk som skapar världar både inom och bortom den verklighet vi känner till. Till en början påminns jag om konstnären Hannah Höchs dadaistiska kollage och fotomontage från 1920- och 30-talen. Fänges konst ter sig tidvis drömlik och något surrealistisk men den bär också på ett slags samtidighet med rådande tid och rum.

Jens Fänge, Vitt album, 2020

Verket Vitt album fångar min uppmärksamhet. Det är mindre än andra verk i utställningen. Ett ansikte möter min blick men personen ser ut att i snabb fart röra sig bort från mig. Jag ser ett sprucket vitt stengolv och en trappavsats vars kant utgörs av ett gulmönstrat kakel. Raka linjer, följsamma färger och en vit kopparplåt med ristningar. Snett nedanför, något dolt bakom verkets ram, sitter ett svartvitt fotografi av ett trapphus fastklistrat direkt på den vita galleriväggen.

Det skulle kunna vara ditt trapphus, eller vilket som helst. Tvärs över fotografiet ser jag samma inristade mönster som på kopparplåten som är fäst innanför ramen till Vitt album. Min blick rör sig fram och tillbaka mellan fotografiet och verket. Bilden av trapphuset fäster sig på hornhinnan, och jag ser därefter än fler trappor i konstverken runt omkring mig.

Två andra inramade verk har liknande svartvita bilder klistrade på väggen vid sidan om sig. Den ena bilden föreställer de målade flamingor som återses i flera verk, och den andra är ett uppochnervänt porträtt av kvinnan som i färg återges innanför ramen bredvid. Det är här någonstans som min blick tappar fokus. Kanske kan bilderna på väggarna uppfattas som en förlängning av konstverken ut i rummet. Ändå uppfattar jag det inte som en rumslig installation i likhet med Fänges tidigare arbeten med den 15 meter långa motivtapeten och andra objekt i soloutställningen Drömmarna på Bonniers konsthall år 2018.

Jens Fänge, Asyle de Nuit, 2020

De inramade verken i utställningen visar fragmentariska händelser och scener, och när jag betraktar dem ser jag allteftersom också annat än det som faktiskt finns i själva bilden. En levd verklighet visar sig i mötet med konstverket. Jag ser sådant jag tidigare sett på andra platser, miljöer jag besökt, och minns känslan av mina fötter som nästan automatiskt rör sig upp och ned för otaliga trappsteg.

Asyle de Nuit föreställer en person med bar överkropp som bär ett barn i sin famn. Bådas ansikten är bortvända, riktade mot ett mindre torg och en välvd öppning som leder vidare in i en gränd. De jordnära färgerna och arkitekturen får mig att tänka på varm högsommarluft någonstans i södra Europa och smutsen från marken som dammar vid minsta vindpust. Men verket tycks också ge uttryck för en avsaknad av någonting. En lång väntan som pågått i dagar, veckor, kanske månader. Till vänster står en rödfärgad byggnad vars vägg tycks blöda, två långsmala mörkröda droppar rör sig ner mot den spräckliga beigefärgade marken.

Efter en stund tittar jag genom dörröppningen in i nästa rum där konstverket Buber hänger. En bildvärld av oändliga upprepningar öppnar sig framför mina ögon. I verket återkommer torget från Asyle de Nuit i miniformat likt ett konstverk i konstverket. Men Buber är annorlunda, förskjutningar har skett och motiv och färgsättning skiljer sig åt men upplevelsen är att de hör samman.

Jens Fänge, Buber, 2020

När jag lämnar galleriet regnar det lätt. Fänges bildvärld följer med mig, jag går vilse bland hans trappor och smala gränder, bland färg och form, men känner hela tiden ett lugn. Fortsätter ner i tunnelbanan och vidare in i den konstnärliga utsmyckningen på T-Centralen. Jag återser Fänges former i de böljande konststenssofforna av Egon Möller-Nielsen, ristningarna i kopparplåten och fotot av trapphuset i Siri Derkerts Kvinnopelare. Fänges känsla för färg i väggdekorens glasprismor av Erland Melanton och Bengt Edenfalk. Upprepningarna blir allt fler när jag långsamt rör mig över perrongen för att undvika att hamna för nära andra människor. Hur långt är egentligen ett avstånd på en till två meter? Jag tror inte att mina ögon riktigt kan avgöra just detta.

Väl hemma kommer jag att tänka på författaren och konstvetaren TJ Clarks ihärdiga arbete med att skapa utrymme för seendet – att få syn på vad det är vi ser. Under en längre period år 2000 besökte Clark återkommande Getty Research Institute i Los Angeles för att betrakta två målningar av Nicolas Poussin. I boken The Sight of Death nedtecknade han löpande en dagbok över det han såg. En av alla dagar, skrev han följande:

This morning I arrived with an idea of what I should try to write about – the first time this has happened, and not a good sign. I want this book to be about what occurs in front of paintings more or less involuntarily, not what I think ought to occur.

Vad ser du? Det du tänker att du ska se, eller det du faktiskt ser? Om man tar sig tid att titta, vill jag hävda att Jens Fänges utställning Ljusår åtminstone för en stund förmår skifta ens fokus, från tanke till blick.

Masha Taavoniku

Foto: Galleri Magnus Karlsson, Fredsgatan 12. Utställningen pågår 22 augusti – 26 september 2020

Masha Taavoniku är konstvetare och skribent baserad i Stockholm, uppvuxen i Malmberget. Hon studerar just nu vid masterprogrammet i estetik på Södertörns högskola, och arbetar för koreografen Cristina Caprioli i den oberoende organisationen ccap.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.