Publicerad 03 augusti 2011 Av I Konstkommentarer Med 1504 Visningar

Italienare gör det bättre

Bild_1_Antonio Riello_Italiani Brava Gente_1996Även om en av dataspelvärldens mest kända karaktärer är italienare (rörmokaren Mario) så förknippar man knappast Italien med dataspel. Landet har vad jag vet inte producerat ett enda dataspel som funnits med på några internationella topplistor de senaste åren. Kanske blir det ändring på det efter att utställningen ”Italians do it better” visats på Venedigbiennalen? Det är en utställning helt ägnat åt italienska konstnärer som har inspirerats av dataspel de senaste två decennierna. Lite paradoxalt är det ändå att ett land som inte är speciellt känt för att skapa dataspel har så många konstnärer som varit pionjärer och betydelsefulla när det gäller dataspelsinspirerad konst och ännu mer ironiskt är det att många av konstnärerna som är med i utställningen inte bor i Italien. Förklaringen är att Italien har ett ganska svagt ekonomiskt stödsystem för konstnärer och många söker sig utomlands för att kunna leva som konstnärer. Curatorerna Matteo Bittanto och Domenico Quaranta har därför medvetet valt den kaxiga titeln ”Italians do it better” för att betona att trots ett svagt ekonomiskt stödsystem för konstnärer och en svag dataspelsindustri har man lyckats skapat konst som på många sätt varit internationellt banbrytande. Att det i år också är 150 års jubileum för enandet av Italien som nation får man ta som en förmildrande omständighet för curatorernas nationalistiska utbrott.

Bild_2_Stefano_SperoEn av de verkiga pionjärerna i utställningen är Antonio Riello (f. 1958) som redan 1996 skapade dataspelet “Italiani Brava Gente” (ungefär- italienare är goda människor).  Riello förklarade i en intervju som jag gjorde med honom 2009 att begreppet är en kliché som italienska media brukar använda för att beskriva att italienare är vänligare, humanare och mer öppna för andra kulturer än andra nationaliteter. Titeln är ironiskt menad eftersom konstverket handlar om den illegala flyktingström som skedde i början av 90-talet från Balkan till Italien, en flyktingström som Italien försökte stoppa. Dataspelet går alltså ut på att försöka stoppa flyktingbåtarna från att landstiga på den italienska kusten genom att skjuta sönder dem. Själva spelidén är enkel och påminner om dataspelet Space Invaders, men “Italiani Brava Gente” provocerade trots det en hel del människor. Att använda dataspel som konstnär för att diskutera och uppmärksamma viktiga sociala och politiska frågor var Italien inte riktigt mogen för 1996.

Carlo Zanni (f.1975) är en annan viktigt pionjär i sammanhanget. I “Average Shoeveler” (2004), som bygger på dataspelet Leisure Suit Larry I (1987), befinner sig huvudpersonen på en gata i USA där snön vräker ner, men det är inte snö, utan information som sköljer över oss, i form av nyheter, bilder och texter hämtade från Internet. ”Average Shoeveler” är ett spel utan poäng eller slut, det är ett evigt Sisyfos arbete att skotta undan all snö, dvs informationen som hotar att dränka staden och dig. Du kan undfly informationslavinen stress för ett tag genom att gå in i någon av byggnaderna som består av olika kontemplativa miljöer. Zanni hör till en av de första som kombinerade ett dataspelsgränssnitt med realtidsinformation hämtad från Internet. ”Average Shoeveler” var också ett av de första dataspelskonstverk som skapade på uppdrag av en konstorganisation, i det här fallet Rhizome i USA.

Bild_3_Stefano_SperoStefano Spero (f. 1983) kan man nämna som en av den nya generationen av konstnärer som hämtar inspiration från dataspel. Monti skapar inte digitala dataspel utan gör oljemålningar där han kombinerar dataspelvärlden med den verkliga världen. Det kan nämnas att Miltos Manetas som också är med i utställningen har gjort målningar med liknande motiv. I Speros målningar ser vi ofta människor i ett rum och på skärmen, dvs i det virtuellt rummet, karaktärer från olika dataspel. Det är inte självklart var gränsen går mellan de olika världarna utan de flyter in i varandra. Att gränsen mellan den digitala världen och den verkliga världen håller på att suddas ut är något som Spero undersöker och fångat upp i sina verk.

Dataspel har nu funnit sedan slutet av 60-talet, men det var först i mitten av 90-talet som konstnärer på allvar började intressera sig för detta nya medium och använda dataspel som inspirationskälla och verktyg för att skapa konst. Under de senaste 10 åren har vi sett dataspelsinspirerad konst på Documenta, Whitney Biennalen och på många stora museer runt om i världen. I år är det första gången som Venedigbiennalen har en avdelning helt ägnat åt dataspel och konst. ”Neoludica: Art is a Game 2011-1966” belyser på olika sätt dataspel som ett kreativt och konstnärligt medium och ”Italians do it better”, som är en delutställning till Neoludica, visar tydligt att dataspel har kommit för att stanna som ett konstnärligt uttryck.

Bilder (uppifrån och ned): Antonio Riello, Stefano Spero

Mathias Jansson (text), konstnärerna (foto)

Mathias Jansson konstkritiker med inriktning mot New Media Art, främst Game Art och net.art. Har tidigare skrivit för bl a för Konstperspektiv och Computer Sweden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.