Publicerad 12 oktober 2011 Av I Recensioner Med 2628 Visningar

“Helvete” på Liljevalchs

friberg_commercialHelvetet i konsten är ett spännande tema att krypa in i just nu på Liljevalchs. Och efter en runda i salarna inser man att helvetet så här en bit in på 2000-talet kan visa sig var som helst. Det där med yttersta domen och att bli bortsläpad mot skärselden av djävlar, drakar och demoner återfinns bara i den uppbyggda teaterkulissen. Men i det sceneriet står man bokstavligen i apokalypsens kärna. Förlagan, en liten modell från 1600-talet står bredvid. Den är fylld med bemålade kopparminiatyrer skyddad av en glaskupa vilket också gör att alla smådjävlar är instängda. Jag fastnar en stund i 1600-talets skräckkabinett och inser att kyrkan verkligen lyckades skrämma människor till tro.

Jag vandrar vidare och funderar över det här med helvetet som en tro eller en fantasi. För med dagens blick är den hemska skärselden med sina dansande demoner och djävlar i 1600-talets sceneri reducerad till ett vackert hantverk och skådespel för ögat. Precis som i Marcus Larssons målning ”Brinnande ångbåt”. En dramatisk målning där den brinnande båten tycks stå emot de stormande vågorna och naturens krafter för att gå under av den okontrollerbara brinnande ångmaskinen. Ett teknikens monster och helvete helt enkelt.

Francisco de Goyas svit ”Krigets fasor” visar det spanska befrielsekrigets grymhet, Det är en nästan oändlig samling av små etsningar som i detalj skildrar krigets nöd och närkamper med yxor, knivar och påkar samt uppfinningsrikedomen i mänsklig tortyr. Det är lika vardagliga scener som de man får kablade in i sitt hem i dag men var nog på Goyas tid betydligt starkare som dokument och politiskt sprängstoff. Och trots att de är 200 år gamla känner man igen krigets helvete och att det fortfarande lever kvar.

bengtsson_hopperJust krigets fasor skildras också i utställningen av flera konstnärer. I en evighetsmaskin med ledade träfigurer av P.O. Ultvedt påminns vi om alla de människor som ständigt faller offer i krig trots att de ideligen reser sig. Det är ett starkt verk. Dick Bengtsson får oss att minnas kriget genom att märka varje målning med svastikan. De vardagliga motiven får på så sätt en helt ny betydelse, en skrämmande underton. Eller? Jag har alltid känt att Dick Bengtssons systematiska märkning av sitt måleri med hakkors kanske mer är en lek med symboler och grafiska former än någonting annat. Jag tror också att det är därför som jag upplever hans rum som igenkännande och hemtrevligt.

Lite den känslan bär jag med mig när jag kommer in i Roj Fribergs sönderfallna värld. För han har ju varit den världen trogen så länge jag kan minnas. Det är en magisk värld med kusliga landskap och söndervittrade eller brända fasader. En skadad livsgrund där alla livsbetingelser tycks strypas långsamt. Det är kusligt och science fiction-artat och ger samma dystopiska känsla som man får av Glenn Browns rymdmotiv. Och kanske är det just framtiden som är det helvetet vi borde vara mest skrämda av.

Totalt är det 16 konstnärer som visas och verken spänner från 1600-talet och fram till i dag. En spännande historisk överblick av våra helveten och rädslor som också är i ständig förändring.

Bilder (uppifrån och ned): Roj Friberg, Dick Bengtsson

Adress: Djurgårdsvägen 60, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 1/10– 8/1 2012

Annika Marusarz (text), Liljevalchs (foto)

Frilansskribent som jobbar med idé och text i allt från längre artiklar till korta twitter-rader. Är medlem i Svenska Konstkritikersamfundet, AICA och har en bakgrund som konservator.

1 Kommentarer

  1. Utsällningen kommer till Borås från 28/1 2012 och jag ser fram emot att se den. Att försöka förstå och tolka min samtid och få en glimt av någon annas samtid eller fantasi. Många konstnärer gräver runt i det mörka träsket och jag har ofta undrat varför vi människor dras till otäcka, makabra och äckliga saker. I dagens sammhälle frossar vi i påhittade mord och sinnessjuka upplevelser, i filmer, böcker, på tv mm. Tv serien Bron Höst 2011 i SvT, (Tv2)är ett exempel. Hur spännande blir egentligen fiktiva serier när verkligheten med fem mord i Rosengård är verklighet? Varför behöver vi människor påhittade hemska historier när verkligheten redan är helvetet själv för många människor ? Konsten har möjlighet att belysa och ställa frågor, besvärliga och obekväma. Hoppas att utställningen Helvete kan bli ett friskt inlägg i diskussionen snarare än ännu en fiktion.
    Finns det idag ett Helvete på jorden ?
    Och var finns konst som tar upp himmelriket ?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.