Publicerad 04 november 2020 Av I Recensioner Med 466 Visningar

Hassan Sharif på Malmö konsthall

Hassan Sharif samlade på snörstumpar, kasserade leksaker och vanliga kuvert – allt blev en del av hans arbete. Det låter anspråkslöst, men just denna vardagliga enkelhet utgör nyckeln till hans internationellt hyllade konstnärskap. Verksam i Förenade Arabemiraten kom han med sin experimentella praktik att spela en viktig roll som mentor och förebild för generationer av yngre konstnärer i regionen. Med det sagt är han lika relevant ur ett västerländskt perspektiv eftersom han förhåller sig till allt från den egna kroppen till hantverk, tradition, globalisering och konsumtionssamhällets villkor.

Hassan Sharif, installationsbild Malmö konsthall. Foto: Helene Toresdotter

I Malmö konsthall tornar hans berg av färgglada flipflops upp sig medan väggarna täcks av fotografier från tidiga performances i såväl Hatta-öknen som på Londons gator. Här finns hela spektrat av hans konstnärskap. Med växande fascination rör jag mig från 1970-talets satirteckningar för ett veckomagasin i Dubai till ihopsydda artist´s books och 2000-talets uppseendeväckande installationer. Det är lika bra att säga det med en gång: på sitt lågmälda sätt är utställningen en veritabel fest. Visuell, rumslig och taktil. Men den är också laddad med berättelser om historien och samtiden, om materia, kropp och plats, tid och arbete. Fram träder bilden av en tålmodig och mångbottnad konstnär som med stark integritet gick sin egen väg.

Som en följd bidrar den genomarbetade presentation till att bredda den vanligen snävt västerländska synen på samtidskonstens utveckling. I Sharifs livsverk ryms en ingång från en annan geografisk horisont till de metoder och idéer som präglade riktningar som arte povera, minimalism, fluxus- och mail art. Därmed framstår utställningen befogad, trots den kritik som tidigt riktades mot Malmö konsthalls samarbete med Sharjah Art Foundation såsom del av det auktoritärt styrda Förenade Arabemiraten. (Debatten startade med en artikel i våras av den oberoende kuratorn och kritikern Martin Schibli i Sydsvenska Dagbladet.)

Hassan Sharif, Colors, 2016. Foto: Helene Toresdotter

Då stiftelsen förfogar över stora delar av Sharifs arbete tycks valet stå mellan att avstå från att visa hans konstnärskap för en skandinavisk publik eller göra det i samarbete med en ur demokratiskt perspektiv problematisk partner. Men att inte lära känna Hassan Sharifs arbete vore en förlust. Även om varken hans verk eller utställningen uttalat diskuterar politik, är det likväl möjligt att se hans högar av nötta tygknyten, hemlighetsfullt slutna paket, förseglade lådor och travar med benliknande textila knutar som en kommentar till den tid och det samhälle som han verkade i.

Hassan Sharif, Press Conference, 2009. Foto: Helene Toresdotter

Född i Iran och uppväxt i Dubai studerade Hassan Sharif (1951-2016) konst i 1980-talets London där han influerades av bland annat popkonst, minimalism, performance- och konceptkonst. Om somrarna återvände han till öknens hetta och marknadsplatserna där han mitt bland varustånd och myllrande folkmassor installerade sina första utställningar. Likt sextiotalets franska situationister infiltrerade han staden och vardagen med sin konst. Det var heller inga ordinära tavlor eller skulpturer som den överrumplade publiken mötte. På det mest självklara sätt dukade han fram objekt av det slag som nu visas på konsthallen: lindade tygklutar, surrade kartonger, små påsar med pennstumpar och pennvässandets restmaterial. Jag blir stående framför ett fotografi som visar en samling män, traditionellt klädda likt shejker eller beduiner, där de förbryllat betraktar den målade tunna eller oljefat som Sharif förvandlat till konstverk.

”I am the single work artist” är utställningens titel som hämtats från ett citat av Sharif. Det är så han ser på sitt arbete; det växer, förgrenas och förändras men hänger ändå samman som ett enda verk. Det har förstås att göra med hans intresse för upprepning och varaktighet. Många av hans verk är resultatet av en okomplicerad, monoton rörelse som utförs om och om igen. Ståltråd träs genom flipflops, rep lindas runt kartongbitar, tusen kontorspapper delas upp i staplar, packas ner och plockas fram igen.

Hassan Sharif, Rug 6, 2014. Foto: Helene Toresdotter

Till en början var hans material jordnära, som tygbitar, lera, småsten, trä, papper och bomullssnören. De bar med sig associationer till sysslor inom hushåll, kontorsarbete eller hantverk i en traditionell och analog tillvaro. Men efterhand tränger nya flöden av billiga material och föremål in. Massproducerade plastbyttor, metallförpackningar, barbiedockor och cd-skivor fogas samman till skulpturala installationer och objekt. Längs med konsthallens fönstervägg står en glasdörr från bygghandeln i vilken han tvinnat ihop Ikea-mattor med tomma pärlplattor.

Det fina med Sharifs arbete är just att det kan ses på så många sätt. Där finns det bejakande och lekfulla i känslan för färg och form. Ett utforskande av mönster, material och rumslighet och samtidigt ett medvetet spel med konstvärldens begrepp och fält där konstnärsrollen tänjs och vidgas genom ready-mades och interaktiva handlingar. Sedan har vi den existentiella dimensionen i mängden av föremål som binds och buntas samman, de tunna strecken av pennan som gång på gång dras över papperet. Genom sin stumt insisterande upprepning blir dessa enkla gester desto mer talande. Lägg därtill valet av lågprisprodukter och engångsartiklar i bjärta kulörer som väcker kritiska frågor om social och ekologisk hållbarhet, om arbetsvillkoren i låglöneländernas sweatshops liksom plastindustrins växande avfallsberg.

Mer än något annat är det en vardagens praktik som Sharif ägnar sig åt, oavsett om den tar formen av happenings på trottoaren eller improviserade utställningar i en gränd. Envist riktar han blicken mot det nära och till synes oväsentliga, och visar hur inget någonsin är trivialt. Precis som titeln anger hänger allt samman i hans livsverk. Genom att ägna sig åt det mest anspråkslösa gör han anspråk på vår fulla uppmärksamhet.

Carolina Söderholm

Bild överst: Slippers and Wire, 2009. Foto: Helene Toresdotter/Malmö konsthall, S:t Johannesgatan 7, Malmö. Utställningen pågår 19 september 2020 – 10 januari 2021

Carolina Söderholm är konstvetare, kulturjournalist och kritiker verksam i Malmö.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.