<

Publicerad 15 augusti 2017 Av I Recensioner Med 7810 Visningar

Hans Rosenström på Helsinki Contemporary

Det enda levande i Hans Rosenströms utställning är ett bonsaiträd, som kräver ständig omvårdnad. Då man rör sig framför den stiliga, minimalistiska glasvitrinen där trädet finns inkapslat sätts plötsligt ett ljudverk igång och min uppfattning av rummet ändras. Samtidigt som en eller flera pratar hörs ekot av dem i ett annat rum. Rösterna framstår i rummet som ett slags osynlig scenografi. De berättar något om träd och symbios mellan trädsvampar, om artrikedom och hur vi kultiverar naturen till våra egna syften.

Trädinstallationens titel förändras utifrån vilken veckodag det är, i dag heter det Lördag. Två färgfotografier bredvid bär också en tidspräglad titel: BBC 29.03. Det handlar om en livesändning från BBC då Storbritanniens premiärminister Theresa May skrev under landets ansökan om att få lämna EU. Rosenström fotade sändningen i sitt hem i London, i ett hus som höll på att renoveras så att tv-skärmen stördes. Detta som en metafor till hur digital störning har påverkat demokratiska processer.

Rosenström behandlar även tid i ett större perspektiv. Utställningens titel AUGUST refererar till den här tiden på året, som är väldigt vacker, men också slutet av sommaren då något nytt håller på att ta vid. Detta leder tankarna till att vi överlag lever i en tid där vi inte riktigt vet vart vi är på väg. Två bildserier består av fotogram av isbitar från en isländsk glaciär. Stegvis smälter bitarna för att slutligen försvinna. Bilden som syns i fotogrammet är egentligen inte själva isbiten, utan ljuset från olika prismor som finns i isen.

Glaciärer uppstår under hårt tryck och tar enormt lång tid att formas. Detta framstår som en tydlig kontrast till den korta tid som konstnären dokumenterat isen när den smälter. Serierna utstrålar mötet mellan den geologiska, långa tiden som finns inne i isen och vår egen tid, precis som vi hanterar den i stunden. Men som enskilda bilder säger de mig inte mycket, det är på plats i utställningens helhet som de ska uppfattas.

Rosenström känd för sina ljudbaserade installationer, och en av de mest uppskattade konstnärerna i sin generation i Finland. Hans uttryck baserar sig inte på materia, utan snarare på frånvaro. Ibland kan verket bara bestå av ett par hörlurar, men det platsspecifika står tydligt och klart som en utgångspunkt. Med finns ofta politiska frågor, allt från Brexit och klimatfrågor till kriget i Syrien. Han gör ljudverk med teknisk finess, där sättet som det är inspelat på avgör upplevelsen. Det kan vara inspelat så att själva ljudet av texten tränger in i betraktaren. Det vill säga, när man lyssnar låter det som när man själv talar.

Rosenström för fram en fascination för den stora tiden. Texterna i ljudverket The Sea – Chapter I baserar sig på anekdoter och en dikt av den palestinska poeten Farah Chamma. Det framkommer hur den äldsta levande organismen är en skogsdunge som har vuxit 80 000 år. I kontrast till detta står lån från Gilgamesheposet, den äldsta nedskriva mänskliga historien som ”bara” är 5 000 år.

En annan text kretsar kring sjömän som tappat bort sig på havet, de kastar så att säga tärning och går därmed ännu mer vilse. Rosenström för i detta fall fram en kritik mot att man slutar tänka själv. Det blir relevant i dagens världspolitik, då faktatänkande sätts åt sidan för känsla och tyckande. Man kan hävda att Rosenström får oss att se det verkliga i ett nytt ljus. I stället för att betona det yttre fokuserar han på det inre. Det är som om hans strävan skulle vara att locka fram skeenden i betraktaren. Konstnären vill visa att språk och retorik kan användas som ett verktyg att påverka och förändra.

Det är fascinerande att se hur mångfacetterad Rosenström är i sitt uttryck. Utställningen tycks främst handla om möten och tid, och den ifrågasätter vår förankring i nuet. Speciellt trädinstallationen får mig att tänka på hur vi ser på byggande i dag. Arkitektur skapas mera för att erövra naturen för att sedan på ett konstlat sätt placera in lösryckta bitar av naturen in i byggnaderna. Krukväxter är en metafor för allt detta; till exempel genom att hålla växter vid liv inomhus mitt under smällkalla vintern vill man så att säga upprätthålla liv och natur på ett konstgjort sätt. Detta odlande och vårdande kan förefalla paradoxalt mitt i all naturförstörelse som pågår runt omkring oss. I stället borde vi förstå att vi alla är en del av en större helhet och beroende av varandra för att kunna blomstra och leva.

Camilla Granbacka

Foto: Helsinki Contemporary, Bulevardi 10, Helsingfors. Utställningen pågår 11 augusti – 3 septmeber 2017

Camilla Granbacka är konstvetare, bosatt i Finland, med fokus på modernism och nutidskonst. Hon verkar som frilansande konstkritiker bland annat för Hufvudstadsbladet och Dagens Nyheter, samt för tidskriften Akvarellen. Granbacka har även kuraterat utställningar, och arbetar som frilansjournalist.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *