Publicerad 10 oktober 2020 Av I Recensioner Med 700 Visningar

Gylleboverket på Färgfabriken

Gylleboverket är en konstnärsgrupp med skiftande medlemmar; Etta Säfve, Jona Elfdahl och Shelley Sharr är personerna bakom den här specifika installationen. De har arbetat fram verket på Färgfabriken utifrån begreppet djupekologi; idén om människan som del av naturen. Klimatkonst har blivit ett begrepp samtidigt som medvetenheten om frågans akuta natur har trängt in i vårt sätt att betrakta konst, antingen den utger sig för att handla om klimatet eller inte.

När samhället nu står inför en yttre omställning för att begränsa vår klimatpåverkan tycks den största utmaningen vara att ställa om våra inre liv. Samtidskonsten kan vara en utmärkt plats att utforska vår påverkan på klimatet eftersom konst kan nå fram till hjärta och hjärna simultant. Informationen behöver inte nödvändigtvis gå via intellektet. Vi får så att säga uppleva, för att kunna gå det abstrakta och långsamt förödande till mötes.

Gylleboverket, vy från Älskade, älskade, älskade. Foto: Gylleboverket

För att ta sig in till Gylleboverkets landskapsinstallation måste man passera ett citat: ”Två människor fiskar krabbor i ett hav. Efter en stund tar den ena upp krabborna, häller bensin över dem och står sedan och ser på när de brinnande kravlar runt tills dess att de dör.”

Det är i känslan av ett efteråt som utställningen träder fram. En eroderad och förgiftad plats breder ut sig. En plats där inget längre kan växa, uppbyggd ur ett material som befinner sig någonstans mellan sand och lera. Det mäktiga rummet skapar en fond av nedsläckt rymd, ett slags ingenstans som omsluter landskapet. Det finns ett starkt sug i platsen Gylleboverket har skapat, lockande som ett sagolandskap och desperat av bristen på liv.

I sanden finns en mängd tända ljus nedstuckna. Det gör bilden skev, jag tvingas betrakta bilden utifrån två olika perspektiv. Dels utifrån den skala den är gjord i, dels utifrån den skala en fullvuxen person befinner sig i. Jag sätter mig på den närmsta av de gungor som kantar landskapet och betraktar skuggan av ett brinnande ljus. Tänker på att jag läst att tända ljus lämnar stora avtryck på miljön. Vi lever i en tid när självklarheter glider oss ur händerna och skiftar i betydelse beroende på hur de betraktas. Ett brinnande ljus som vi mest uppfattade som vackert för tio år sedan, kan inte bara sätta eld på saker, det kan rentav utgöra ett hot mot klimatet.

Gylleboverket, vy från Älskade, älskade, älskade. Foto: Gylleboverket

I mitten av landskapet finns en perfekt cirkelrund damm, och ur en höjd i topografin sipprar tung rök som stryker utmed ytan nedför sluttningarna och landar i det roströda vattnet. Vattenytans oljiga hinna bryts av droppar som kommer från något som liknar en övergiven ark placerad på en järnbalk i taket. Längre in i landskapet finns fler brinnande ljus och något som liknar en offerplats. Betraktaren kastas fram och tillbaka i de olika betraktarpositionerna för här är det en fullvuxen persons riter som lämnats, eller kanske fortfarande pågår i miniatyrlandskapet.

Om arken i taket byggdes av den här dystopins sista flyende överlevare innan allt gick åt skogen, så pågår något helt annat bland offerplatsens artefakter och ting. Här finns mängder med objekt gjorda av kvistar, trådar och strån, olika behållare med organiska material, fjädrar och kärnor. Ostronskal ligger utplacerade bland lerkrus och räkhuvuden är trädda på kvistar. Trä i olika stadier av förkolning ligger utspridda och alltihop ger intrycket av att de riter som utförts har haft i uppgift att frammana liv ur det som en gång levt och vuxit på platsen. Den tillhörande ljudinstallationen skiftar suggestivt mellan tal och elektroniska ljud. Ibland bryter ett mässande ut som känns aningen belastat, som om lånat utifrån en idé om vad som förväntas vid rituella övningar.

Gylleboverket, vy från Älskade, älskade, älskade. Foto: Gylleboverket

Jag ställer mig på en av gungorna för att se offerplatsen i landskapet uppifrån. Positionen känns vinglig och låst på samma gång, lite som tillståndet utställningen försätter mig i. Jag tänker på de brinnande krabborna och på att jag önskar att jag hade sluppit den bilden. Mest eftersom det finns något skumt i att skulden läggs på någon annan, på krabbfiskarna. Vi är ju alla både galna krabbfiskare, vittnen av eländet och brinnande krabbor i relation till vår (älskade) jord.

Då hör jag rösten ur högtalaren säga: ”Jag ska vara jord. Jag är hellre plats än någon. Älskade.” Det får mig att tänka att förutom det lilla och stora så samexisterar en mängd andra perspektiv här. Att vara någon i samtiden är att tvingas stå ut med att vara både offer och förövare. Det är svårt att vara ett ansvarstagande subjekt och omöjligt att andas utan att släppa ut koldioxid. Jag vill också hellre vara plats ibland. Konstnärsgruppen som form tycks skapa utrymmen där det subjektiva sjunker undan och en motsägelsefull men ändå helt följdriktig plats kan frambesvärjas.

Emma Warg

Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1. Utställningen visas 19 september – 29 november 2020

Emma Warg är född i Umeå och verksam i Stockholm. Hon skriver poesi och debuterade 2014 med diktsamlingen nära darrar ingen hare. Hon skriver även om konst och är aktuell som medförfattare och redaktör i boken om konstduon SIMKA (bokförlaget faethon).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.