Publicerad 19 mars 2013 Av I Recensioner Med 2688 Visningar

Gustaf Broms på Uppsala Konstmuseum

broms2Som ett skåp öppnar sig naturen; ett naturscenario bestående av tre ytor, likt en triptyk. Scenen befolkas av mänskliga individer i aktion. Men är det den naturliga naturen – skapelsen och dess kretslopp, eller människans natur – den konstruerat verksamma, som släpps ut ur det öppnade skåpet och kommer besökaren till mötes? Berättelsen som förmedlas är kombinationen, frågan är hur vi tar emot upplevelsen. Centralt finns trädet; livets träd, det urgamla, kring vilket allt kretsar.

Den tredelade filmduken fyller ett helt rum på bredden och höjden. Det är mörkt i rummet, den kraftfulla naturscenen dominerar som en upplyst verklighet, åskådarna är många – tysta och stilla, vi befinner oss på behörigt avstånd från det som utspelar sig, åtminstone rent kroppsligt. Själv inträder jag i “handlingen” när löven har fallit från den stora björken i gläntan, centralt i verkets mitt. I sidoscenerna, senhöstens skogsbryn, agerar svartklädda identitetlösa mänskliga gestalter i sitt anletes svett, frenetiskt och monotont, som i en kamp mot naturens gång.

Men naturen låter sig inte påverkas, vintern kommer, mörkret och snön faller – trots att löven har hängts tillbaka på träden av mänsklig hand och konstgjorda blommor har planterats ut i den höstkalla jorden. Människan vs. naturen. Trädet står kvar, orubbligt. Livets träd, med rötter som sträcker sig djupt och vida omkring. Jag tänker på världsträdet Yggdrasil och andra mytologiska eller heliga träd.

I trädet befinner sig genom i stort sett hela videoloopen två svarta gestalter, som evigt vakande korpar – men av mänsklig art, jag tänker på Hugin och Munin; till och från har de sällskap av andra svarta – hängda, klättrande eller stilla. Ytterligare en karaktär är närvarande under i stort sett hela “föreställningen”: den i bakgrunden bedjande vars rörelse aldrig stillnar. De religiösa och filosofiska inslagen tycks framställda som mer bestående än de mänskligt tillfälliga yttringarna.

Snösmältning vidtar, naturens vårljud anas och stegrar, naturen i gryning väcks till liv och mänskliga gestalter uppväcks ur jorden, uppstår och blir verksamma – puls och aktivitet. Börjar städa undan vintern, elda fjolårets löv – trots att naturen parallellt tydligt visar sin egen kapacitet. Människor offrar, attribut som svärd, spadar och yxor tillkommer för att påverka och påskynda liv och natur. Ur marken grävs det begravda upp. Fårens bräkande övergår i syntetiskt missljud. Ryttare driver fram sina hästar och liemannen verkar för att påskynda så väl trädets som människors livsöden. Men nya människor uppstår ur bakgrundens kärr och trädet består.

bromsUnder sommarhalvåret eskalerar intensiteten och vid sidan om tradition och mytologi gör makten, vetenskapen och kunskapen intrång: bokstavsbyggande och bokstaplande övergår i raserade intentioner och bokbål. Skrivande, packande, musicerande, TV-tittande, separerade malplacerade kroppsdelar – naturen tycks inte längre kunna erbjuda något av värde för människorna; skapelsens krona alienerar sig allt mer i en allt snabbare takt. Beväpnade vakter dyker plötsligt upp som från ingenstans, men snart stormar en defilerande armé fram mot oss betraktare, i en till synes aldrig sinande rörelse. Det mänskliga förfallet sammanfaller med höstens ankomst, människan vänder åter sina sinnen mot naturen i konstgjorda försök att smycka, städa, skapa och väcka liv som inte finns, frammana naturens ande med hjälp av mänsklig påverkan.

De mytologiska inslagen är många liksom traditionell och samtida mänsklig aktivitet, men naturen dominerar och den cykliska rörelsen rubbas inte, årstider, nedbrytande, jord, vila, uppväckande, nytt liv, i fullaste grönska, sprudlande; för att åter hamna i nedbrytningsfasen: av jord är du kommen och jord ska du åter varda.

I det kraftfulla konstuttrycket som visas har sekvenserna dock en tendens att vara alltför utdragna, videoloopen kunde ha kortats ner från 59 minuter till 30-40. Tyvärr missade jag under vernissagedagen konstnären Gustaf Broms performance i rummet intill, resterna kvarstår likt en installation bestående av konkret symbolik, lika delar natur och kultur: en hög med vissna löv/blad, en med utrivna blad ur en bok, en avsågad död gren smyckad med bokblad och på väggen uppklistrade rader av höstdöda blad i form av en kvadrat, ett kranium, nedtecknade meningar om vilsenhet, en resväska och ett spegelglas krossat av skor. Vi människor är en del av skapelsen och som besökare en del av det framställda, berättade.

Adress: Uppsala slott, ingång E
Utställningen pågår under perioden 9/3 – 31/3

Marit Jonsson (text), Bo Gyllander (foto)

Marit Jonsson är konst- och litteraturvetare, Master of Arts, kulturskribent på Formom med speciell inriktning mot samspelet mellan text/bild/människa.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.