Publicerad 10 februari 2009 Av I Recensioner Med 3601 Visningar

Gotlands Konstmuseum, Visby: Mona-Lisa Eriksson och Gunilla Kihlgren (24/1– 13/4)

kihlgrenMona-Lisa Ericsson och Gunilla Kihlgren har valt titeln ”Fotfäste” för sin gemensamma utställning som visas på Konstmuseet i Visby. Det är andra gången de ställer ut tillsammans och de har följt varandra sedan de träffades för över 20 år sedan som elever på konstfack. Där fann de varandra i den gemensamma strävan bort från arbetet med glas som endast bruksföremål. Glas som material inbjuder ju till så mycket mer vilket också synliggörs i Ericssons och Kihlgrens olika uttryck. Mona-Lisa Ericssons verk känns sköra och ömtåliga medans Gunilla Kihlgren är robusta och kroppsliga. Två motpoler som också förstärks genom att det just är glas som de arbetar i. Det är också i dessa motpoler mellan tåligt och ömtåligt som det är lätt att känna att man arbetar utan riktig fast mark under fötterna. Vilket också titeln till utställningen antyder.

Gunilla Kihlgren har i den här utställningen även jobbat med rummet och byggt upp en teatralisk scen. Det är överrumplande att gå in i det rummet då man efter en stund upptäcker att det faktiskt inte bara är ögat som hon lurar i sitt sceneri. Utan väggar, golv och tak går bokstavligen ihop i hennes perspektivscen. I denna scen står Kihlgrens glasskulpturer på musealt maner utplacerade på piedestaler, de är organiska, tunga och pompösa i sitt uttryck. Men vid en närmare titt ser man en kontrast till det pompösa. Det kan vara ett öga i dess organiska form som ifrån sin utkikspunkt, en vanlig äggkopp tittar på en aorta. Eller ett inglasat snäckskal som i sin egen fulländade form och symbolik för fruktsamhet och universell rörelse, känns påtagligt död i sin glasurna. En märklig upplevelse då ett snäckkal i sig inte har något liv. Många av de verk som Kihlgren visar ställer också frågor om just själen och livet, det är spännande.

ericssonÄven Mona-Lisa Ericsson skapande handlar om liv. Det är dramatiskt med omkullblåsta hus där rötter letat sig in i husen och förankrat dem kvar på marken. I ett annat rum visar hon skira, spröda rotklumpar vars rötter strävar uppåt, en bakvänd ordning som för tankarna till magiska korallrev långt under havets yta. Det är ett fängslande rum där rotklumparnas grova och lite fula maskliknande yttre förvandlats till något skört och sinnligt som bara längtar efter ljus och liv. Det är verkligen en motsättningarnas kamp. Det här kämpandet upplever jag i de flesta av Mona-Lisa Ericsson verk. Det är som om hon vill säga att det spelar ingen roll hur mycket man vill och försöker eller hur stor och stabil man är, för har man inga rötter trillar man omkull. Så är det bara!

I anslutning till utställningen visas en inspelning av ett samtal mellan konstnären Hanna Stahle, Mona-Lisa Ericsson och Gunilla Kihlgren på en monitor. Hanna Stahle för samtalet framåt med frågor om konst, kreativitet och den konstnärliga processen. Det är en intressant liten film som tar ner de här orden till en jordnära vardagsrealism. Där den konstnärliga processen visar sig som en ganska vardaglig men kreativ process. Ordet kreativitet är däremot främmande och odefinierbart i samtalet och det kanske är så att ordet kreativitet i dag förknippas med företagare och entreprenörer. En kultur och ett tankesätt som politikerna försöker få in konstnärerna i men som konstnärer känslomässigt inte kan identifiera sig med. Jag har svårt att se någon annan förklaring för vad är skillnaden på en kreativ process och en konstnärlig?

Det här är en spännande utställning som verkligen visar glasets möjligheter som uttrycksmedel. Därför är det tråkigt att verkens namn bara redovisas genom ett löst papper. För chansen att man gissar fel när man går runt och tittar är stor och känslan av att missa en del av verket blir påtaglig. Mona-Lisa Ericssons verk ”Oro” tappar dessutom rejält när man inte förstår tanken bakom. Det är trist när man glömmer bort publiken i en utställning.

Bilder (uppifrån och ned): Gunilla Kihlgren, Mona-Lisa Ericsson

Adress: S:t Hansgatan 21

2009-02-10 Annika Marusarz (text)

Frilansskribent som jobbar med idé och text i allt från längre artiklar till korta twitter-rader. Är medlem i Svenska Konstkritikersamfundet, AICA och har en bakgrund som konservator.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.