”Haga. Cosy shopping and fika since 1648.”
Jag står vid trapporna som leder upp till fästningen Skansen Kronan. Jag lyssnar på ett platsspecifikt ljudverk av Pia Sandström – men ser hela tiden den där svengelska, så flagrant ljugiga, cyniska banderollen över en av gågatorna. ”Cosy shopping.” Det är ju inte bara det att Haga historiskt sett varit en helt eländigt fattig stadsdel. På 1980-talet jämnades den dessutom i stort sett med marken. Det enda riktigt genuina här omkring är berget jag står vid, eller, snarare var.
Att lyssna på det tio minuter långa ljudverket ”Göteborgssviten: Underjorden” (2019, bild överst) innebär ett lyssnande på det som egentligen är omöjligt att lyssna på, nämligen det uråldriga bergets ljud. Ljudverket knyter an till och använder sig av grävningarna och sprängningarna i och med Västlänken, det underjordiska infrastrukturprojekt som tillsammans med flera stora byggprojekt just nu vänder staden ut och in. Men verket gör det också möjligt att lyssna på bergets inre. Lager efter lager av något nyss dolt: ett förunderligt hemlighetsfullt, gnisslande, ekande, borrande.
Ett drygt trettiotal konstnärer visar verk på GIBCA under titeln ”Part of the labyrinth”. Lisa Rosendahl är curator för både årets och för 2021 års kommande biennal, som sammanfaller med 400-årsjubileet för Göteborgs grundande 1621. Hon utgår idémässigt i en kritik av den linjära, mekanistiska, moderna världssyn som fastslogs då, på 1600-talet, och fysiskt från fem arenor eller perspektiv i stadsrummet.
Ovan nämna Haga är en. Konsthallen vid Götaplatsen, en annan. Den tematiska utgångspunkten är en diskussion om rummets neutralitet, här då den vita kuben. Frågeställningen blir om något rum kan vara i avsaknad av historia, om det kan vara neutralt? Där stannar jag särskilt till vid Michelle Dizons fotografier av uppslag ur National Geographic från 1930-talet i verket ”White Gaze” (2018). Med suverän enkelhet gestaltas hur motiven skapar och cementerar en maktfördelning i tidskriftens rum. Här finns också den stora, drastiskt detaljerade ”Väggtäckning” av Knud Stampe (1936-1996). Bläckteckningen porträtterar arbetsplatsen med flera dåvarande anställda och hänger sedan 1971 i verkstadsklubbens matsal på SKF i Göteborg, där man – som jag antar – sitter och äter och umgås med den i bakgrunden, år efter år. Kanske ser man den knappast längre. Nu, i konsthallens vita kub, blir den betraktad av en annan publik. I biennalens kontext får den en annan mening och funktion, som samhällskritiskt, arbetshistoriskt dokument. Jag tänker också på hur det är nu, när den är borta från matsalen på SKF fram till 11 november – saknar man den? Och ser man den på nytt, med nya ögon, när den lämnas tillbaka?
Röda Stens Konsthall är ett sorgebarn, en svår utställningshall. ”Katedralen” där är en dominerande, postindustriell och dunkel sal som alltid tävlar med konsten istället för att tydliggöra den. Så är fallet nu också. Men här finns flera intressanta verk som tack vare form och material lyckas gå i klinch med byggnaden. Åsa Elzéns ”Avskrift av en träda” (2019), en kopia i återvunna material av en av modernistiska Fogelstadgruppens 20-talsmattor, självlysande och enorm, och Kent Lindfors många intensiva, sköra målningar/collage ”Vatten, Skrot och Eld” (2019) där han med något liknande manisk frenesi bearbetat martyren Giordano Brunos öde.
Biennalens allmänt mest laddade plats är en på ytan icke-plats med extremt och mörkt förflutet: Franska tomten, parkeringsplats innanför motorleden vid hamnen. Här finns inga som helst minnesmärken över dess historia som del av ett ekonomiskt handelsavtal; i utbyte mot att Frankrike på 1700-talet gavs fri handel i Göteborg, med Franska tomten som logistiskt centrum, fick Sverige under cirka ett sekel ansvaret för den lilla ön Saint-Barthélemy där det bedrevs slavhandel. Eric Magassas platsspecifika installation ”Walking with shadows” är ett färgstarkt collage där privata och befintliga bilder ljussätter platsens – och Sveriges – koloniala historia.
Naturhistoriska museet i Slottsskogen blir för mig biennalens kärna. För även om de siamesiska tvillingarna i sin formalinburk togs bort för några år sedan är ju museet vad naturhistoriska museer är – en (djur)kyrkogård, och ett monument över mänskligt handlande och samlande. Konstverken kompletterar, komplicerar och fördjupar miljön. Tiden stannar när man ena stunden kan trycka på knappar så att självlysande bergarter i en monter pedagogiskt lyses upp – och i nästa se det poetiska videoverket ”Beginning, End, None” (2017) av Hannah Black om den biologiska cellens narrativ som konstruktion.
I Annika Erikssons lakoniska video ”and they were very loved” (2017) belyser stillbilder av mer eller mindre uppiffade husdjur – i sin tur insamlade från privatpersoner – det villkorade förhållandet mellan människa och djur, och det faktum att medan vissa djur blir uppstoppade blir andra friserade. Levande, filmade ögon blickar sorgset in i kameran och i nästa utställningssal möts man av fjärrskådande djurögon av glas. Sean Dockrays video ”Learning from Youtube” (2018) är ett annat exempel på ett verk som genom sin placering, intill en monter om sediment och bergarter och klimat, liksom stryker under på och går på djupet av en till synes kontrollerad, men helt okontrollerbar process: en värld som i allt högre grad styrs av algoritmer.
GIBCA 2019 kan verka snårig. Stora konstbiennaler utför en tuff balansgång: de skall på en och samma gång summera och överblicka den internationella samtidskonsten och i bästa fall vara så vitala och intensiva att de fungerar drivande i utvecklingen av en konstscen. De måste också påstå något om samtidskonstens frågeställningar, utan att bli programmatiska. Det blir också ofta mer eller mindre rörigt och svårt att navigera bland konsten när en hel stad är utställningsrum – trots de alltid så intressanta krockarna mellan olika uttryck och kulturer, det som man helt på egen hand kan skapa mening i, om man vill. Och orkar.
För man blir trött. Man får ont i fötterna. Staden Göteborg känns helt rätt som utställningsrum för GIBCA 2019 – i flux, elastisk och mångdimensionell. Och labyrintisk. Trots skoskav drivs man vidare. Kanske står en elscooter bakom nästa hörn.
Karin Faxén Sporrong
GIBCA 2019 visas på olika platser i Göteborg, 7 september – 17 november 2019
