<

Publicerad 19 september 2017 Av I Recensioner Med 5621 Visningar

GIBCA 2017 och Secondhand Daylight

Hur ska man förklara det stora intresset kring Marina Abramovićs pseudoreligiösa performance under hennes utställning på Moderna i våras? Eller den växande fascinationen för Hilma af Klints ockulta måleri? Ger dessa exempel uttryck för vårt behov av en sorts sekulär andlighet? Eller är de – tvärtom – tecken på en tilltagande religiös öppenhet i samhället?

I vilket fall, den senare konstnären ingår i den engelske curatorn Nav Haqs upplaga av den internationella konstbiennalen i Göteborg. Af Klint och ett femtiotal andra konstnärer visar verk under ett övergripande tema om det sekulära samhället. En något problematisk tematik, eftersom den är så tänjbar att den kan täcka in det mesta som samtidskonsten är upptagen med – som identitet, makt och minne – och därför riskerar att helt implodera. Någonstans är väl Haq och petar i skiljelinjerna mellan offentligt och privat; mellanmänskliga tvång och friheter.

Nu är Af Klints medverkan i utställningen inte särskilt betydande, endast några av hennes skissböcker ligger uppslagna i en monter. Vår abstrakta pionjär ingår mer som ett historiskt ankare till den samtida konstnären Fahd Burkis geometriska former (tv). Burki, som enligt programbladet ”har skapat ett lexikon av symboler utan några givna tolkningar”, lyfts fram stort på Konsthallen där hans abstraherade gestalter också delar sal med Saskia Holmkvist, Ellen Nyman och Corina Opreas tankeväckande video om svensk vapenexport. En röst som hörs i filmen menar exempelvis att vi måste välja mellan demokrati och säkerhet.

De haffar nyfiket folk på gatan och frågar vad de tycker om att Sverige tillverkar vapen. Själva videoskärmen hänger på en ställning målad i kamouflagemönster, och som militären i vanliga fall till radarsystem. I en parallellhandling följer vi hur en vapenattrapp växer fram, gjord i papp enligt DIY-principen.

Trots deras inbördes olikheter öppnas ändå något överraskande en dialog mellan konstnärernas verk, och det gör denna sal på Konsthallen till en av de mer lyckade på biennalen. Bidrar till detta gör också Santiago Mostyns kontemplativa dubbelprojektion i rummet intill. Vi ser konstnären när han ensam i en liten båt ror mellan Turkiet och Grekland en solig dag. Stillheten och havets turkosa ton står i skarp kontrast till vetskapen om det som utspelats och fortfarande utspelar sig just här.

Annars är det ju den så kallade Katedralen på Röda Sten som brukar vara biennalens centrum. Ett svårt rum, och som denna gång känns mer splittrat än vanligt. Centralt placerat står en ranglig metallkonstruktion på vilken det hänger mjuka latexreliefer i skrikiga pastellfärger. Vad som ska föreställa ett klocktorn sträcker sig upp mot taket. Intill finns en kamouflagefärgad textil bergsknalle kompletterad med några staplade brända lerformer.

Båda verken präglas av en rätt vag gestaltning. I det ena fallet är strukturen endast antydd, i det andra möter jag en ganska oformlig klump. Vad de faktiskt handlade om blev jag aldrig riktigt klok på genom att bara betrakta dem. Och ”förklaringen” i den åtföljande programtidningen tyckte jag inte överensstämde särskilt väl med det visuella.

Denna otydlighet är tyvärr är ett intryck som kännetecknar stora delar av utställningen. Jag misstänker att det är ett medvetet val. Eller en beklaglig brist på pedagogisk insikt. För hur ska man annars tolka den väldiga vägg som reser sig i hörnet? På träskivan finns en lång diskussion kring sekularitet tryckt i mycket liten stil. Vem kan tänkas orka ta sig igenom den? Kopior av samtalet ligger visserligen på golvet, men varför då offra så mycket utställningsyta för något som man bättre tar till sig hemma?

Det verkliga bottennappet är några utskrifter med texter och bilder som presenterar ett visserligen intressant projekt om en moské i Libanon. Men det jag ser är inget verk i sig, bara en trist presentation som hade gjort sig bättre i katalogen.

Istället tar jag med mig Dimitri Venkovs starka video om en familj på flykt från Ryssland till Norge, som visas på en teve i Myrorna på Järntorget (tv), och Jens Haanings återkommande one-liners som med humor och ironi utmanar våra fördomar mot andra folkgrupper och nationaliteter (överst th). Med de allra enklaste medel lyckas Venkov och Haaning skapa effektiva motbilder.

Och så stannar Joakim Forsgrens brummande bordsskiva i metall kvar, där ett antal granplantor sätts i rörelse av ljudvågor (allra överst). Här finns en absurd lågmäld komik som fortplantar sig ända till Göteborgs hamnområde där Forsgren, tillsammans med vapendragarna Mikael Goralski och Christer Chytraéus visar en version av deras vandringsutställning Secondhand Daylight (th), som i våras kunde ses på Kummelholmen i stockholmsorten Vårberg. En maxad totalinstallation där verken glider in i och ut ur varandra till pumpande ljus och ljud. Det är både oroande och roligt, hejdlöst och hjärtligt. Och något helt annat än GIBCAs ganska blodfattiga biennalkonst.

Magnus Bons

Foto: GIBCA 2017, olika platser i Göteborg. Utställningen pågår 9 september – 19 november 2017

Seconhand daylight GBG, Skjul Fyra Sex, Fiskhamnsgatan 41, Göteborg. Utställningen pågår 9 – 22 september 2017

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *