Publicerad 14 oktober 2020 Av I Recensioner Med 435 Visningar

Giacometti på Moderna

Moderna museets mycket sevärda utställning med Alberto Giacomettis (1901-66) skulpturer, målningar och teckningar har sitt centrum i ett stort podium som breder ut sig mitt i den öppna rumsliga installationen. Ovanpå det låga podiet och i nära kontakt med golvet – med betraktarens rum – står ett stort antal av Giacomettis karaktäristiska figurer. Ett landskap av långsmala gestalter i olika storlek, de flesta vända åt samma håll. Orörliga och liksom inväntande, uråldriga – och ändå vid liv. Det är en märklig procession. Mäktig, nästan plågsamt vacker.

Jag har svårt att tänka mig en mer avklarnad koncentration av figurer och material. Kontrasten mellan den vita gipsen och den mörka bronsen är livgivande och skarp, figurernas storleksskillnader upplöser skalan och definierar den samtidigt. Var och en innesluten i sin rymd. Helheten pendlande mellan tyngd och lätthet.

Alberto Giacometti, installationsvy Giacometti – Ansikte mot ansikte, 2020 Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet

Avtrycken av Giacomettis hetsiga fingrar är synliga överallt, skulpturerna byggda av hans blick. Seendet genomgår hela konstnärskapet, som en besatthet. Hans ständigt återkommande arbete med levande modell resulterade i dessa overkligt smala pinnfigurer, som inte är en förvanskning av det verkliga utan en förstärkning – ett bevittnande.

Alberto Giacometti, Huvud, omslagsskiss till Jacques Dupins bok Alberto Giacometti, 1960-62

När jag rör mig runt det centrala podiet blir liknande figurgrupper och porträttmålningar synliga i glipor mellan innerväggarna. Rytmiskt utplacerade och tematiskt balanserade. Sedda från sidan krymper Giacomettis skulpturer ihop till tunna siluetter, konturer som klyver rummets rymd. Verkens blickriktningar omvandlar utställningsrummet till en spegelsal ägnad åt att visualisera vårt medvetande.

I en helt magnetisk liten teckning zoomar Giacometti in på sitt eget ansikte, och särskilt på sitt uppspärrade högra öga. Ett virrvarr av blyertsstreck bygger bilden, ursprungligen en skiss till en monografi. Jag associerar till brittiske konstnären Anthony Gormleys rumsstora nystan av stålvajrar, en besläktad materialhärva, och som liksom allt annat i Gormleys praktik relaterar till hur den mänskliga kroppen framträder inför en annan kropp. Giacomettis arv.

Här finns även några becksvarta målningar som jag inbillar mig att Gormley också tittat intensivt på. Den avporträtterade skymtar där inne i bildernas metalliska reliefer, ansiktet förstärkt av en mörk gloria. Målningarna har en skrämmande täthet där bara ett kompakt nattsvart ljus sipprar ut.

Alberto Giacometti, manshuvud, 1956-57. Foto: Magnus Bons

I motsatta änden på Giacomettis register befinner sig hans uppåtsträvande gipsfigurer. Med en resning påminnande om karyatider. Överlag utsöndrar väl hans skulpturer en sorts gudomlig närvaro. Men upphöjdheten är i Giacomettis händer aldrig eterisk, den förblir skitig och jordbunden. Dammig. Något som rimligen influerat exempelvis Cy Twombly, som också han låter materialen tala och vila i sig själva. Det vita gipset en stand-in för marmor.

Utställningen – som erbjuder en unik möjlighet att se en av den moderna konstens största namn presenterad i helfigur – lyfter istället fram några av Giacomettis samtida samtalspartners, alla tre författare: Georges Bataille, Samuel Beckett och Jean Genet. Deras frändskaper utvecklas mest i den välmatade katalogen, i utställningen sker det ganska blygsamt. Även om Bataille ges stort utrymme genom faksimil av uppslag ur den kortlivade tidskriften Documents, där drömmar och sexualitet avhandlades.

Och surrealismens inflytande är påtagligt i Giacomettis tidiga verk; jag ser ett slags uppfläkta insektskroppar i våldsamma poser. Taggiga system av ben och knotor. Uttrycket krampaktigt jämfört med de sena avskalade gestalterna, men draget av utsatthet och exponering lever vidare genom konstnärskapet.

Alberto Giacometti, väggskiss till Buren m fl verk, 1949-50. Foto: Magnus Bons

Även om Giacomettis ateljé var långtifrån så städad och upplyst som Modernas stora sal är det den platsen som utställningen vill frammana. Urscenen, skapelsens utrymme. I katalogen finns också korta utdrag från Genets lilla skrift Giacomettis ateljé, en text som jag rekommenderar dig att läsa i sin helhet. Inte bara för att varje stycke innehåller vackert precisa formuleringar och djupa insikter kring Giacomettis dödsmärkta verk. Utan också för att Genets enkla språk berör konstens och existensens grundvalar.

Jag ser på ett fragment från en av väggarna i Giacomettis ateljé som i utställningen hänger inom glas och ram. Han tecknade och ristade direkt i murbruket, och i utsnittet avtecknar sig antydda streckformer. Som i en grottmålning. Om figurerna är på väg att träda fram eller sjunka in i väggen är omöjligt att avgöra.

Magnus Bons

Moderna museet, Skeppsholmen. Utställningen pågår 10 oktober 2020 – 17 januari 2021

Jag är Konstens redaktör sedan augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter, Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.