För de flesta är tingen som omger oss själlösa skapelser som varken har en historia eller ett slut – fram till den dag vi kastar dem i soptunnan, förstås. Dessförinnan existerar de bara som självklarheter, och vi ägnar dem inte mer än någon förströdd och flyktig tanke. Men bakom varje ting finns en dold arbetsprocess, en investering i pengar, mänskligt arbete och mänskligt tänkande som förmodligen är värd mer än denna vår vardagliga nonchalans. Johan Strandahl gick ut Kungl. Konsthögskolan i Stockholm 2006. Han visade då ett bord på vilket en säck gips, lim och en rasp vilade. Inget anmärkningsvärt med detta. Men bakom installationen låg en lång och arbetsintensiv process. Strandahl hade helt sonika först gjutit en gipsmodell av bordet, sedan slipat ner bordet till spån, gjutit ett nytt bord av delar som tillverkats av spån och lim och slutligen filat ner gipsformen och återbördat gipspulvret till säcken. Låter det omständligt? Publiken borde ha varit förvarnad, för året innan gjorde Strandahl en performance, där han tillsammans med sin bror byggde varsin skalenlig modell av passagerarfartyget ”Titanic”, givetvis med vissheten att en exakt likhet aldrig kan uppnås i en process av detta slag.
I sin första separatutställning tar Strandahl sin sisyfoska arbetsprocess ännu ett stycke längre. Han har exempelvis låtit demontera en vanlig slagborrmaskin, framställt kopior av alla delar och satt ihop en ny maskin av dessa delar. Resultatet är världens sannlikt dyraste borrmaskin: kostnad 40 000 kronor (originalet kostade 74:50). Tilltaget kan tyckas lite väl studentikost, men vad Strandahl gör är att på ett mycket handgripligt sätt kommentera och ifrågasätta vår bedömning av marknadsvärde och dess relation till den mänskliga arbetsinsatsen. Hela vår moderna ekonomi sådan vi känt den sedan industrialismens genombrott har handlat om att genom automatisering och stordrift producera varor med ett så lågt pris att nästan alla har råd att köpa dem. Bra för konsumenten, men sämre för den som längst ner i näringskedjan är sysselsatt med att plocka samman produkterna vid löpande bandet. Strandahl vill få oss att stanna upp och fundera över arbetets värde, en poäng som inte är mindre viktig i en tid när konstnärers förmenta nyttighet ifrågasätts.
Just denna strävan att strö grus i det konventionella upplevelsemaskineriet erbjuder utställningens osynliga centrum. För vad ska man säga om ett exemplar av Dan Browns ”Da Vinci-koden”, där Strandahl målat över alla textpartier utom de bokstäver med vars hjälp han kan reproducera Dagens Nyheter? Vill man vara riktigt kreativ skulle man kunna likna Strandahls verk vid en praktisk illustration av fysikens entropibegrepp: från en slags högre grad av ordning närmar vi oss en allt större oordning, eller åtminstone alternativ ordning beroende på hur man definierar detta begrepp. Samtidigt finns det litterära verket kvar, dolt bakom lagren av Tippex. Samma situation av meningens upplösning i meningslöshet eller omformad mening finns i flera andra verk, som de två videokameror som sänder och tar emot varandras nyhetsprogram. När processen drivits till sin spets återstår inget annat än ett ostrukturerat brus. Ett annat exempel är det matsalsmöblemang, vars komponenter enbart hålls ihop med hjälp av tryckluft. Förändrar man lufttrycket störtar bord och stolar samman i en hög, bara för att ”återuppstå” när systemet återfått sin ursprungliga status.
Johan Strandahl är en konstnär som närmast maniskt ger sig i kast med de uppgifter han ålägger sig. Han förefaller att drivas av en genuin önskan att blicka bakom fenomenen, att söka de yttersta konsekvenserna av ett skeende som framkallar trötthet bara man tänker på det. På sätt och vis är detta en nylansering av den romantiska konstnärsrollen, individen som med en galnings envishet söker avtäcka tillvarons mysterier. Men Strandahl går inte fullt så långt in i de konsthistoriska myternas snårskog. Han har större släktskap med den tålmodige experimentatorn i sitt laboratorium, vetenskapsmannen som till slut får svar på alla de stora frågorna bara genom att envetet ställa dem om och om igen. Konst som vill vara forskning är numera en företeelse som dyker upp i olika sammanhang, inte alltid med så storslaget resultat. Men i jämförelse med en hel del av dessa projekt genererar Johan Strandahl med sin utställning en hel del oväntade insikter, åtföljda av en stor dos intelligent humor.
Adress: Ulrikagatan 13
2008-01-23 Anders Olofsson (text och foto)
