Publicerad 29 november 2008 Av I Recensioner Med 1581 Visningar

Galleri Magnus Karlsson, Stockholm Thomas Broomé (13/11-21/12)

broome_2008_1Genom konstens historia har ett generellt problem med relationen mellan text och figur i bilder upprättats och lösts på en mängd olika sätt. Text och figur för nämligen med sig varsin rumskonstruktion som står i förhållande till två olika subjekt eller kroppar, läsaren och betraktarens. Thomas Broomé tycks i sina textbilder låta de två olika rummen sammanfalla maximalt då det tecknade bordet helt består av ordet ”bord”, läsbart från samma position som man betraktar bilden. Flera saker förstör dock den enheten. Dels är bildrummet som sådant inte helt homogent i vissa av målningarna, utan verkar ha upprättats i relation till flera olika betraktarpositioner. Dels överskrider texten sin enkla deskriptiva status genom att substantivet ibland är ett annat än det objekt bilden visar (t ex. består biostolarna av ordet ”viewer”, utom en på vilken det står ”chair”). Dels kan de deskriptivt framställda objekten vara mer eller mindre detaljerat benämnda, så att mängden av olika beskrivande termer markerar en grad av intresse eller värde (i målningen ”Trophy room/Troférummet” får gevären genom sina lexikalt detaljerade framställning större affektionsvärde än de uppstoppade djurhuvudena, som bara består av ordet ”trophy”). Den förra strategin drar isär text och bild, den senare för dem samman i ett rum av sociala värden; den förra spräcker också subjektet till en läsare som inte erfar samma sak som betraktaren, medan den senare formar ett gemensamt värderande subjekt.

Men på ett enastående sätt lämnar Broomé den traditionella problematiken. Han gör det genom att i samtliga målningar framhäva ljuskällan såsom någonting främmande för såväl figurens som bildens rum. Den riktar sig mer till betraktaren än mot det som finns i bildrummet. I skulpturen ”How an empty vessel moves / Hur ett tomt kärl rör sig” (2004-2008) är det just en speciell relation mellan en ljuskälla och en rörlig kropp som utarbetas. När man har sett det här verket förstår man att såväl figurens som textens rum egentligen är alldeles för antropmorfa rumskonstruktioner som bara upprättas i relation till en kropp med en särskilt privilegierad sida (ansiktet). På så vis är framför och bakom redan givna innan dessa rum upprättas. Vad händer då i den här skulpturen där en tom vas mer eller mindre långsamt rör sig i cirkulära mönster över en bordsskiva? Vasen ser likadan ut från alla håll. Som figur betraktad har den ingen framsida eller baksida. Ändå har man intrycket av den rör sig framåt eller bakåt. Detta är paradoxalt eftersom den rent fysiskt eller stillastående saknar fram- och baksida. Intrycket kommer sig av att ljuskällan sitter snett ovanför vasen, så att skuggan faller på enbart dess ena sida. När den rör sig upprättas ett riktningsförhållande till dess i sig konstanta skugga. Den rör sig i riktning mot sin skugga eller från den; efter skuggan eller undan för den.

broome_2008_4På så vis ger den sig själv en framsida och baksida. Det där framför och bakom bestäms alltså inte av vasens egen figur, inte heller i förhållande till andra figurer eller platser, inte heller i förhållande till en betraktare. Framför och bakom, precis som framsida och baksida, är här resultatet av en kropps förhållande till sin egen rörelse, så som den framträder i relation till en ljuskälla. Det är en helt annan rumskonstitution än de som figur och text ger upphov till, ett rum av idel rörelser och riktningar på ett två plan (ett horisontellt och ett på snedden, nämligen ljuset som kommer snett ovanifrån). Ljuskällan är nu heller inte som i figurens rum det som gör former synliga, utan det som ger riktning åt rörelser. Allt detta korresponderar till en annan typ av kropp (den liksidiga) och antagligen till ett annat subjekt (den som bestämmer sig själv genom rörelse) än de som finns i de andra rummen (läsaren och betraktaren).

Man borde ägna den här utställningen mycket tid för att få reda på hur dessa nyheter förhåller sig till textbilderna, hur ljuskällorna i dem möjliggör en ny ”åskådare” i ett nytt rum. Och även om man inte intresserar sig för den möjligheten är utställningen värd all tid, för den utgör en mäktig och märklig erfarenhet.

Adress: Fredsgatan 12

2008-11-29 Lars-Erik Hjertström Lappalainen (text), Galleri Magnus Karlsson (foto)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.