Publicerad 21 januari 2009 Av I Recensioner Med 1659 Visningar

Galerie Nordenhake, Stockholm: Walter Niedermayr (16/1-15/2)

niedermayr_2009_1Berg har alltid utövat ett starkt inflytande på människorna. Inte märkligt att berglandskap varit ett så vanligt förekommande motiv i konsten, från Hokusais bild av Fujiyama till Caspar David Friedrichs romantiska berglandskap med sina tysta vandrare. Den som bott i bergens närhet vet vilka fysiska krafter de spelar med. Människans obetydlighet är oomtvistlig i bergens sällskap. Att besegra (bestiga) berg är därför än idag den kanske ultimata fysiska bedriften, och det är ingen slum att just bergsbestigare är den kategori människor som talar mest innerligt om sublima känslor som man skulle kunna tro var omöjliga i vår materialistiska värld. Som symbol har också bergen fortfarande en grundmurad trovärdighet. När Thomas Mann låter Hans Castorp bli ”bergtagen” placerar han honom högt uppe i alplandskapet på ett sanatorium, avskiljd från ”låglandet” där medmänniskorna framsläpar sina vardagliga, dystra liv.

Men bergen är inte samma sak idag som de en gång var. Caspar David Friedrichs ensamma bergvandrare skulle knappast känna igen sig i dagens Alperna. Här finns inte mycket plats för kontemplation över individens öde och naturens lagar. Bergen – till och med de allra högsta – har blivit delar av den multinationella turistindustrin, med sin slit-och-slängmentalitet. Italienaren Walter Niedermayr har under många år fotograferat bergen på ett sätt som sammansmälter en romantisk måleritradition med en lika grundmurad fotografitradition med rötterna hos fotografer som Andreas Gursky, Thomas Ruff och Candida Höfer. Niedermayr är själv född och uppvuxen i Dolomiterna, så hans bergskunskap är förstklassig. Oftast väljer han att fotografera sina berglandskap på långt avstånd med teleobjektiv, vilket ger bilderna en extrem platthet. Även målare som Caspar David Friedrich valde att avbilda naturen på avstånd, mer som form av andakt eller meditation på avstånd än som en saklig dokumentation. Hos Niedermayr är denna distans inte så mycket motiverad av kryptoreligiösa hänsyn. Dels är distansen en nödvändighet för att skapa platthet i bilderna, dels vill han reversera Friedrichs process, och i stället för den ensamma människan sätta bergen i centrum.

Man skall därför vara försiktig med att läsa in för mycket av symbolik i Niedermayrs bilder. Han är mycket medveten om vilka traditioner han arbetar med – eller snarare mot – och vill inte förvandla sina motiv till föremål för skönandlighet eller kontemplation. Det är också av denna anledning som han undviker att exponera sammanhängande panoramabilder. I stället väljer han att stycka upp sina landskap i flera olika bilder, som han sedan monterar gruppvis. Men inte nog med detta: han låter även motiven överlappa varandra på så vis att detaljer återkommer inom en och samma grupp, aningen förskjutna eller förändrade. Överallt ser man spåren av mänsklig aktivitet i form av slalomportar, skidliftar och pistmaskiner. Allesammans avtecknar sig som små partiklar i den bländande vitheten, och genom den kraftiga förstoringsgraden framträder de som fläckar av vattenfärg, på väg att sugas in i det mjuka underlaget.

niedermayr_2009_2Efter en stunds betraktande inser man att gränsen mellan naturen och kulturen inte är knivskarp, utan lika slingrande som en slalomåkares väg nedför pisten. Och trots vår tillit till den moderna tekniken – även den mest ovane av dagens alpturister är betydligt bättre utrustade och skyddade än någonsin Caspar David Friedrichs bergsbestigare – är vi fortfarande utlämnade åt naturens godtycke. När kameran och koperingstekniken får motivet att sjunka in i omgivningen är det bara ett nyktert konstaterande av vad som i verkligheten händer när en riktigt stor lavin går mellan alptopparna.

Med Niedermayrs nyktert filosofiska syn på berglandskapet är det knappast en tillfällighet att han på senare år även arbetat med att fotografera samtida arkitektur. Under sex års tid har han följt de japanska arkitekterna Kazuyo Sejima and Ryue Nishiwaza. Sejimas och Nishiwazas byrå SANAA är, tillsammans med modeskaparen Rei Kawakubo (grundaren av företaget Comme des Garçons), något av det hippaste som kan uppbringas idag. Niedermayrs bilder av SANAA:s byggnader skiljer sig egentligen inte så mycket från hans bilder av alpina snövidder. När man emellanåt ser människor skymta i de rena, avskalade miljöerna tycks de mindre som invånare och mer som tillfälligt materialiserade väsen. Till slut börjat man till och med att tvivla på själva arkitekturens existens. Är den en fysisk storhet eller en chimär, en synvilla av det slag som kan uppstå när man drabbats av snöblindhet?

Walter Niedermayr är en bergsbo som, i likhet med alla andra bergsbor, hyser en djup respekt för sitt motiv. Hans fotokonst utgör ett effektivt motgift både mot ett alltför själlöst dokumenterande och en lika själlös andrahandsromantik. Hos Niedermayr får bergen vara berg, våra eviga följeslagare som än idag låter oss utnyttja dem på deras egna villkor. Niedermayr säger något lågmält men väsentligt om existentiella grundförhållanden som inte rubbats, trots påhäng av decennier av sofistikerad teknik.

Adress: Hudiksvallsgatan 8

2009-01-21 Anders Olofsson (text), Galerie Nordenhake (foto)

Redaktionen står som författare av osignerat material och av texter som inte författats av en av Konsten.net:s ordinarie skribenter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.