Publicerad 22 oktober 2012 Av I Recensioner Med 3002 Visningar

Felix Gmelin på Galerie Nordenhake

1960-talets och 70-talets konst har under de senaste åren fått en renässans, dels i egenskap av föregångsperiod till våra dagars relationella estetik och konceptualism, dels på grund av det förnyade intresset för en maktkritisk konst. Ofta blir emellertid resultatet lätt krystat. Formellt sitter uttrycket som det ska, men på innehållssidan saknas komplexiteten som gör de historiska förebilderna levande i nuet. Riktigt glödhett känns det först när det personliga förhållningssättet gör sig påmint, vilket närmast kräver att privata förstahandsupplevelser av ganska intim art bearbetas.

Felix Gmelin har i en följd av verk återvänt till den period på 60-talet när hans egen far var verksam i det tyska kulturlivets mitt, och där den unge Felix i enlighet med tidens inkluderande estetik involverades i kulturskapandet. Nu har Felix Gmelin nått medelåldern, och därmed blir perspektivet på den egna uppväxten ambivalent. Samtidigt som han återvänder till – och delvis återskapar – situationer och verk som hans far var upphovsman till med sonen som medagerande utforskar den vuxne Felix själv mångtydigheten i de historiska processerna i och med att han själv är far till en son som emellanåt engagerats i konstskapandet.

Det är fonden till hans nya utställning hos Galerie Nordenhake. Men kanske är begreppet “utställning” missvisande den här gången. Sällan har jag sett en presentation där delarna ligger så tätt tillsammans, faktiskt så tätt att man kan betrakta dem som element i en enda sammanhängande helhet. Utgångspunkten är språket som förbannelse och välsignelse. Felix Gmelin återvänder till 60-talets Fluxusinspirerade undersökning av språket som medel för kommunikation med alla dess uppenbara tillkortakommanden. I en magnifik videotriptyk låter Gmelin tre skådespelare, alla f.d. elever till hans far, “återuppföra” en performance utformad av fadern där de försöker lära objekt att tala. Eftersom Felix Gmelin själv som pojke deltagit i samma performance blir resultatet en dubbelexponering där nuet och det förgångna, det personliga och det allmängiltiga, ställs vid sidan av varandra i ett ögonblick av absurd simultanitet.

I ett annat rum hör vi en pojkröst staka sig igenom en politisk traktat författad av Gmelins far, en text som Felix Gmelins egen son läst i ett äldre videoverk. Klyftan mellan orden och ordförståelsen är uppenbar, och efter en stund drabbas man av obehagskänslor. Bakom pojkens famlande försök att bemästra det komplicerade fackspråket anar man en auktoritär pedagogik som där tvång betyder mer än stimulans, hur vällovligt det ursprungliga syftet än må ha varit. Det är inte svårt att dra sig till minnes hur det ur 60-talets öppna konstsyn växte totalitära politiska tendenser som under 70-talet likriktade kulturlivet (eller åtminstone försökte göra det).

Därmed inte sagt att Felix Gmelin, som vissa andra, ur nuets klara spegel betraktar och kritiserar de mer eller mindre aningslösa föregångarna. En viktig del av utställningen är arbetena av Hollis Frampton och W C Kantner. Deras brottning med alfabetet och språket öppnar den biografiska tematiken i utställningen mot betydligt mer allmängiltiga frågeställningar. Då skiftar tonläget också, och man lämnar utställningslokalen med en känsla som består av oro inför språkets och språkinlärningens auktoritära aspekter samtidigt som man också kan beundra människans och konstens obändiga vilja att med detta otympliga redskap tolka världen.

Felix Gmelins utställningar brukar kräva tid av betraktaren, så även denna gång. Men styrkan ligger i det faktum att den intellektuella analysen inte görs till ett självändamål. Gmelins utställning kan upplevas med alla sinnen, vilket gör att den blir kvar i medvetandet långt efter det att man lämnat gallerilokalen.

Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 4/10 – 11/11

Anders Olofsson (text), Galerie Nordenhake (foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.